En mamma misstänkte att pappan utnyttjade dottern sexuellt. I tingsrätten uppgav modern under sanningsförsäkran att hon inte aktivt lagt sig i utredningen eller medverkat till att barnet lämnat vissa uppgifter. Men kvinnan dömdes för osann partsutsaga.
Advokat Barbro Sjökvist reder ut begreppen om vad som gäller vid olika former av vittnesmål.

Under en huvudförhandling (rättegång) i ett vårdnadsmål ska vittnen höras under ed. De talar således under straffansvar. Det innebär att vittnena i sina vittnesmål inte får lämna osanna uppgifter eller förtiga sanningen. Om det visar sig att ett vittne har lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen kan vittnet dömas för mened till fängelse i högst fyra år. Mened betraktas som ett mycket allvarligt brott.

Parterna i ett vårdnadsmål, dvs föräldrarna,  kan höras (vittna) under sanningsförsäkran. De får då, precis som vanliga vittnen lova och försäkra att de inte ska lämna osanna uppgifter eller förtiga sanningen. Om de lämnar osanna uppgifter eller förtiger sanningen kan de dömas för osann partsutsaga till fängelse i högst två år eller till böter.

Fritt partsförhör
Föräldrarna kan om de inte vill höras under sanningsförsäkran, höras i vad man kallar för fritt partsförhör. Det innebär, i och för sig att de inte får lämna osanna uppgifter eller förtiga sanningen men de kan inte dömas för något brott om det senare visar sig att de lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen.
Det blir allt vanligare att föräldrar hörs i fritt partsförhör. Om man som någon förälders ombud har uppgett att man vill att föräldern ska höras under sanningsförsäkran under huvudförhandlingen frågar domaren nästan alltid numera om det inte räcker med fritt partsförhör.

I ett brottmål som avgjordes av Hovrätten för Västra Sverige (mål nr B 2981-05 meddelad 2006-09-29) blev en mamma dömd för osann partsutsaga. Bakgrunden, enligt vad framkommer av hovrättens dom, var följande. Parterna hade en dotter tillsammans och dottern hade umgänge med sin far efter parternas skilsmässa. Modern började misstänka att barnet var utsatt för övergrepp av fadern men det framkommer av moderns egen berättelse att hon lät barnet träffa fadern under nästan ett år trots att barnet inte själv ville och trots att modern befarade att barnet utsattes för övergrepp. Anledningen till att hon lät barnet träffa sin far var att hon trodde att hon skulle kunna förlora vårdnaden om barnet om hon vägrade umgänge. Till slut anlitade hon advokat och barnet blev utrett av BUP. En vårdnadsutredning vidtogs också.

Osanna uppgifter
I tingsrätten hade modern uppgett, under sanningsförsäkran, att hon inte aktivt hade lagt sig i utredningen eller medverkat till att barnet hade lämnat vissa uppgifter utan bara förlitat sig på vad experterna hade sagt. Tingsrätten fann att modern, genom detta uttalade hade lämnat osanna uppgifter eftersom det på andra sätt under rättegången hade framkommit att modern under utredningen mycket aktivt hade bidragit till att barnet lämnat de i målet ifrågasatta uppgifterna.  

Hovrättens sammansättning i brottmål består alltid av tre domare och två nämndemän. I detta mål var domarna och nämndemännen inte överens om hur de skulle döma. Två av domarna ansåg att man inte kunde vara säker på att kvinnan hade lämnat oriktiga uppgifter uppsåtligen, dvs med avsikt, och att hon därför inte borde dömas för osann partsutsaga. Men, eftersom den tredje domaren och de två nämndemännen var i majoritet, överröstades de och kvinnan dömdes till dagsböter. Hon fick dessutom betala delar av sina egna rättegångskostnader och de rättegångskostnader som mannen hade haft i tingsrätten.

Framkommer inte
Utan att det framkommer klart av domen får man intrycket att barnet inte hade varit utsatt för övergrepp av fadern utan att det var bl a modern som hade påverkat barnet att säga vissa saker. Det är naturligtvis aldrig tillrådligt att försöka påverka barn att berätta om saker som inte ägt rum, på så sätt skadar man ju barnet på flera sätt. Frågan i detta mål torde dock vara om modern verkligen hade trott på det som barnet hade berättat. Det framkommer inte av domen exakt vad barnet hade sagt.

Hindra fler övergrepp
Detta rättsfall visar att det finns anledning att vara försiktig i sina uttalanden om man hörs under sanningsförsäkran. Det är alltid bäst att hålla sig till sanningen. Rättsfallet ska dock inte tolkas så att man som förälder inte ska berätta om man misstänker att ens barn utsätts av övergrepp av den andre föräldern. Man kan, och man ska, berätta vad man misstänker och om var barnet gör och säger. Det är ens skyldighet som förälder att göra allt man kan för att hindra fortsatta övergrepp och så länge man håller sig till sanningen torde man inte kunna bli dömd för osann partsutsaga.

Barbro Sjöqvist