I min förra artikel skrev jag översiktligt om de nya ändringarna i vårdnadslagen.
I denna artikel tänkte jag gå in lite mer i detalj på ändringen vad gäller umgänge med barn.

Enligt den tidigare lagstiftningen liksom enligt de nya ändringarna ska barnet ha rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor med. Föräldrarna har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge med den föräldern som barnet inte bor hos så långt som möjligt tillgodoses.

Enligt de nya ändringarna ska umgänge kunna ske genom att barnet träffar föräldern, precis som det varit tidigare, men domstolen ska nu också kunna fastställa att umgänge ska kunna ske genom annan kontakt.  De exempel som förarbetena till de nya ändringarna ger på vad som kan vara ”annan kontakt” är kontakt genom brev, telefon eller sms. En annan möjlighet till annan kontakt torde vara kontakt genom e-post. Lagstiftaren menar att denna typ av ”annan kontakt” skulle kunna komma ifråga om den förälder som vill ha umgänge med barnet bor så långt ifrån boendeföräldern och barnet att det är svårt att få till stånd vanligt umgänge. En annan situation skulle kunna vara när förälderns rörelsefrihet är inskränkt till följd av långvarig sjukhusvistelse eller kanske rent av om umgängesföräldern sitter i fängelse.

Lagstiftaren ger på detta sätt möjlighet för domstolarna att fastställa att barnet ska ha t ex telefonkontakt med umgängesföräldern ett visst antal gånger per vecka, per månad eller per år. Det är möjligt att man i domen till och med kan fastställa vilken tid telefonkontakten ska äga rum. Naturligtvis kan det dock inte fastställas hur långa telefonsamtalen ska vara och vilket innehåll de ska ha. Hur en dom om telefonkontakt verkligen kommer att fungera är svårt att säga. En del barn älskar att prata i telefon och andra barn är mycket svårpratade. Kontakt via sms torde av naturen bli ganska kortfattad.

Enligt min erfarenhet är det många umgängesföräldrar som tvingar till sig samtal med sitt barn varje dag, trots att barnet inte vill prata med den föräldern. I vissa fall kan man starkt misstänka att det inte är barnet som umgängesföräldern är intresserad av utan att föräldern ringer endast för att kontrollera och bibehålla makt över boendeföräldern. Det har många gånger varit svårt för boendeföräldern att värja sig mot dessa kontrollerande samtal. Med den nya lagstiftningen skulle boendeföräldern kunna stoppa sådana oönskade samtal genom att vägra svara/byta telefonnummer och på så sätt tvinga umgängesföräldern att vända sig till domstolen för att domstolen ska fastställa t ex att han/hon ska ha rätt att ringa ett visst antal gånger per vecka. Om boendeföräldern kan visa att umgängesföräldern har missbrukat sin rätt att ringa till barnet och att hans/hennes telefonsamtal snarare upplevs som terror av boendeföräldern och barnet kommer sannolikt domstolen att ogilla umgängesföräldrarna talan, dvs domstolen kommer att bestämma att umgängesföräldern inte ska ha rätt att ringa till barnet.

Redan med den tidigare lagen kunde föräldrar, istället för att vända sig till domstol, vända sig till familjerätten och därigenom få hjälp att upprätta avtal (som sedan ska fastställas av socialnämnden), om vårdnad, boende och umgänge. På samma sätt kan föräldrar få hjälp av familjerätten att skriva avtal om telefonsamtal, brev, sms etc.

Det finns en del föräldrar som inte, av olika anledningar bryr sig om sina barn och inte vill träffa dem. De nya ändringarna i lagen ger inga förslag på hur man ska få dessa föräldrar att engagera sig i barnen och det ges inga möjligheter att tvinga en förälder att ha umgänge med sitt barn.

Upplysningsplikt

Den förälder som har ensam vårdnad/är boendeförälder har haft så kallad upplysningsplikt gentemot den andre föräldern redan enligt den gamla lagstiftningen. Med de nya ändringarna i lagen har denna upplysningsplikt tagits in i lagtexten (6 kap 15 §). Upplysningsplikten innebär att vårdnadshavaren/boendeföräldern ska lämna upplysningar om barnet som kan främja umgänget, om inte särskilda skäl talar mot det.  För de allra flesta föräldrar, dvs de som kan samarbeta i frågor som rör barnet, är det inget problem att göra avvägningar i hur mycket information som ska lämnas till den andra föräldern.  I en del fall kan dock umgängesförälderns krav på upplysningar bli alltför överdrivna och det kan förefalla att umgängesföräldern snarare vill ha kontroll och makt över boendeföräldern genom att kräva information om allt som gjorts under dagen, vem man besökt etc. Sådana krav från umgängesföräldern behöver man naturligtvis inte uppfylla. Det kan kanske i en del fall vara svårt att avgöra hur mycket man som vårdnadshavare/boendeförälder ska behöva tala om för den andra föräldern men man måste försöka använda sunt förnuft. Om en vårdnadshavare/boendeförälder känner att den andra föräldern kräver mycket information och man är osäker på om man måste ge så mycket information kan man vända sig till familjerätten och försöka få vägledning.

Som ovan nämndes behöver inte upplysningar lämnas om särskilda skäl talar emot det. Sådana skäl kan vara att vårdnadshavaren/boendeföräldern tillsammans med barnet har tagit sin tillflykt till skyddat boende och/eller fått sekretesskyddad adress. Under sådana omständigheter har naturligtvis vårdnadshavaren/boendeföräldern ingen skyldighet att upplysa den andra föräldern om var de bor och vilken förskola/skola barnet går på.

Barbro Sjöqvist