Vad händer när målsäganden påstår att de har ljugit?
Det händer att man läser i massmedia att någon kvinna ljugit om att hon blivit våldtagen för att hämnas på sin man för att han ville lämna henne, eller att en tonårstjej diktat ihop en berättelse om övergrepp för att hon var arg på sin far. När sådana saker händer får vissa journalister och debattörer vatten på sin kvarn och i artikel efter artikel kan vi läsa om ”häxprocesser mot oskyldiga män” och att ”många män sitter oskyldigt dömda för våldtäkter”. I debatter både i tidningar, radio och tv får dessa journalister och debattörer stort utrymme och de driver upp en stämning som gör att många människor börjar tro på att det sitter massor av oskyldigt dömda män i våra fängelser och att det är alldeles för lätt att bli dömd för våldtäkt och andra sexualbrott.  Det här leder i förlängningen till att det finns en risk att beviskraven för en fällande dom höjs igen och det blir allt svårare att få förövare dömda.

Rättssäkerhet
Självklart måste en rättsstat som Sverige ha mycket högt ställda krav på bevisning så att inte vem som helst kan bli dömd för vad som helst. Den regel som gäller i Sverige, dvs att om någon ska bli dömd för ett brott i en domstol så ska domstolen, genom det som lagts fram i målet, anse det ställt utom allt rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till vad han eller hon är åtalad för.

Varför tar kvinnor som utsatts för mäns våld tillbaka sina anmälningar?
Jag har varit med om många fall då kvinnor har anmält sina män för våld och senare ”tagit tillbaka” sina berättelser. Det har varit sådana fall då kvinnorna frivilligt gått tillbaka till mannen och då vill de inte att den de på nytt är förälskade i, och tror att de har en framtid tillsammans med, ska ”behöva” sitta i fängelse. I andra fall är jag övertygad om att kvinnorna blivit hotade och inte vågar annat än att gå tillbaka till sina män för att sannolikt åter bli misshandlade. I andra fall vill kvinnorna inte att pappan till deras barn ska sitta i fängelse

Åklagare kan gå vidare i misshandelsfall där bevisning finns
I de fall då åklagaren har haft tillräckligt med bevisning i form av rättsintyg från läkare och/eller vittnen eller annan bevisning händer det att åklagaren har gått vidare till rättegång mot kvinnornas vilja. Männen har då i en del av fallen blivit dömda trots att kvinnorna påstått att de har ljugit om misshandeln. I en del fall har männen blivit frikända trots att det funnit mycket annan bevisning. I andra fall har männen blivit dömda men inte till så långa straff som de skulle ha blivit om kvinnan hade vidgått sin berättelse.

Varför tar sexualbrottsoffer tillbaka sina anmälningar?
I de fall som jag själv har kommit i kontakt med då målsäganden tar tillbaka sina berättelser om sexuella övergrepp har det alltid funnits en förklaring till varför de plötsligt återtar sin historia och påstår att de har ljugit. Det kan handla om att de blir utsatta för sådan press av sin familj och hotas att total uteslutning ur familjegemenskapen att de hellre än att bli totalt utfrysta förödmjukar sig och säger att de har ljugit. För de barn, ungdomar och även vuxna brottsoffer kanske den stora ensamheten och utanförskapet upplevs som ännu värre än att fortsätta att utsättas för övergrepp eller fortsätta leva nära den/dem som utsatt dem för övergrepp. Andra gånger kan det hända att brottsoffren utsätts för hot av sin egen familj och kanske till och med av förövarens familj för deras ”heders” skull. Blir brottsoffer hotade till livet och fruktar att någon ska döda dem så är det förståeligt att de väljer att påstå att de ljugit och att de tar tillbaka sin anmälan.  Det händer också att inte bara brottsoffret hotas utan även att förövaren hotar att skada/död andra närstående såsom föräldrar, barn eller till och med husdjur.

Åklagare kan gå vidare i sexualbrottsfall där bevisning finns
Åklagare kan väcka åtal även i de sexualbrottmål där målsäganden inte vill medverka förutsatt att det finns annan bevisning. Det är ju dock så att det i sexualbrottmål sällan finns några vittnen eller teknisk bevisning. Den viktigaste bevisningen i sexualbrottmål är ju oftast förhöret med målsäganden själv som i rätten får berätta var hon/han varit utsatt för och om målsäganden inte vill vidgå sin berättelse är det svårt för åklagaren att styrka att brott har begåtts.
De gånger som målsägandena tar tillbaka sina berättelser om sexualbrott är det mycket sällsynt att målet kommer upp i domstol. Även om det skulle stå klart för åklagaren att målsäganden ändrar sig för att hon/han är hotad av släkten, förövaren eller andra är det oftast inte möjligt för åklagaren att bevisa det. Ibland kan det för alla som är insatta i fallet var helt uppenbart att brottsoffret ljuger när hon/han säger att övergreppet aldrig ägt rum men det är omöjligt att bevisa att det förhåller sig på det sättet.

Aktuellt rättsfall
I ett fall som nyligen avgjordes i Lunds tingsrätt var det en liten flicka, 6 år gammal, som i ett förhör hos polisen berättade om allvarliga övergrepp som hennes farfar skulle ha utsatt henne för.  I de två efterföljande förhören ändrade hon sina uppgifter. Tingsrätten friande farfadern och menade att även i det första förhöret framkom uppgifter som gjorde tingsrätten osäker på om det flickan hade berättat om verkligen var självupplevt . Detta faktum tillsammans med att farfadern nekade till brotten gjorde att tingsrätten inte ansåg att det var ställt utom rimligt tvivel att han var skyldig.

Målet överklagades till hovrätten (Hovrätten över Skåne och Blekinge, mål nr B 1400-10). Hovrätten konstaterade att åtalet byggde i grunden på målsägandens uppgifter, det vill säga det fanns inte särskilt stark stödbevisning. Hovrätten fortsatte och konstaterade, till skillnad mot tingsrätten, att det första polisförhöret med flickan gav intryck att hon har berättat om något som hon verkligen har varit med om. Hovrätten gjorde således en helt annan bedömning av det första förhöret än vad tingsrätten hade gjort. Hovrätten fortsatte dock och konstaterade att ”det har i målet tydligt framkommit att målsäganden har blivit påverkad att ändrat sina uppgifter, men närmare vad denna påverkan har bestått i, på vilket sätt den har skett eller vad den har syftat är oklar”. Hovrätten fann således att det enbart på flickans berättelse inte gick att fastställa vad som hade inträffat och att hennes berättelse inte kunde få avgörande betydelse i fråga om farfaderns skuld. Hovrätten konstaterade att det inte heller fanns någon annan bevisning som räckte för en fällande dom.
I det nu aktuella fallet var det fråga om en liten flicka som ändrade sin berättelse. Naturligtvis kan inget hållas emot den lilla flickan för att hon ändrade sig. En sexåring kan inte förutse konsekvenserna av sitt handlande. Om den lilla flickan verkligen har varit utsatt för övergrepp vet jag inte. Om hon har varit utsatt för övergrepp är det djupt tragiskt att ingen blir dömd för övergreppen och att hon blir tagen på allvar och får den hjälp hon då skulle vara i behov av. Om det, å andra sidan, är så att farfadern är oskyldig är det naturligtvis lika tragiskt då det måste vara en fruktansvärd upplevelse att bli anklagad för något så hemskt som allvarliga sexuella övergrepp på en liten flicka. Djupt tragiskt är också att de journalister och andra debattör, som jag talade om i inledningen, fått vatten på sin kvarn.

Advokat Barbro Sjöqvist