Från polisanmälan till rättegång vid sexuella övergrepp mot barn

Sexuella övergrepp mot barn tillhör de allra svåraste brotten att utreda och leda i bevisning. Detta beror bl.a. på att det ibland har förflutit lång tid sedan övergreppet skedde och att det därmed inte finns någon annan bevisning än barnets berättelse. Det uppstår då en s.k. ord mot ord situation. Att barnet inte heller förmår att på samma sätt som en vuxen berätta om vad han/hon har blivit utsatt för på grund av ålder och mognad leder till ytterligare svårigheter vad gäller bevisningen. Barnet kanske heller inte till fullo förstår vad han/hon har blivit utsatt för. Förövaren är ofta en närstående person som barnet står i beroendeställning till, vilket kan skapa känslor av skam och skuld hos barnet och som därmed kan påverka barnet att inte berätta om övergreppen.

Trots att ärenden som handlar om sexuella övergrepp mot barn är förenade med många bevissvårigheter, är det viktigt att vuxna personer som finns i barnets närhet polisanmäler misstänkta övergrepp. Det allra vanligaste är att en vårdnadshavare till barnet eller andra familjemedlemmar vänder sig direkt till polisen för att göra en anmälan. Det är ytterst ovanligt att barn själva gör en anmälan, detta förekommer endast i enstaka fall. Det är inte heller vanligt att utomstående personer, såsom grannar eller vänner till familjen, gör polisanmälan angående sexuella övergrepp mot barn. Även en del polisanmälningar kommer från personer som arbetar med barn. Framför allt är det socialförvaltningen som står bakom anmälningarna, men även personal från skola och förskola kan stå bakom en polisanmälan.

När polisanmälan har gjorts fattar åklagaren beslut om förundersökning ska inledas. Att en anmälan föreligger betyder således inte att det automatiskt kommer att inledas en förundersökning. Huvudregeln är dock att det föreligger en förundersökningsplikt. Detta innebär att endast då brott kan uteslutas eller då det inte finns ”anledning att anta” att brott förekommit, kan polisen underlåta att inleda en förundersökning.

När vuxna personer, som har blivit utsatta för sexuella övergrepp under sin barndom, beslutar sig för att polisanmäla kan detta begränsas av preskriptionsreglerna i brottsbalken. Är brottet preskriberat kan åklagaren inte besluta om att förundersökning skall inledas, än mindre väcka åtal mot gärningsmannen. Preskriptionsreglerna när det gäller sexualbrott mot barn är i jämförelse med andra brott mer generösa. I allmänhet räknas preskriptionstiden för ett brott från den dag då brottet begicks. Enligt brottsbalken anges preskriptionstiderna i förhållande till hur många år straffet är för brottet. T.ex. för våldtäkt av normalgraden är preskriptionstiden 10 år och för grov våldtäkt 15 år. Vad gäller sexualbrott mot barn gör dock brottsbalken undantag, istället räknas preskriptionstiden från den dagen då målsäganden, d.v.s. den utsatte, fyller 18 år. Detta innebär alltså att man börjar räkna preskriptionstiden den dag som den som utsatts för övergrepp fyller arton år och sedan kan man alltså besluta om att en förundersökning skall inledas enda fram till dess att den som utsatts fyller 28 respektive 33 år vid grov våldtäkt.

Det är inte endast preskriptionsreglerna som kan skapa svårigheter när vuxna vill polisanmäla brott som de utsatts för under sin barndom. Bevisläget har oftast också försämrats avsevärt av den långa tid som har förflutit sedan brottet begicks. Lärare, skolkuratorer och andra vuxna personer som kanske hade uppmärksammat att barnet for illa kommer inte längre ihåg eller går inte att få tag på. Skador från övergreppen är sedan länge läkta och dagboksanteckningar kan vara försvunna. Det är svårt att få en förövare fälld efter lång tid men det är inte omöjligt.

När åklagaren väl har beslutat att inleda förundersökning ger åklagaren direktiv till polisen om hur utredningen ska genomföras. Oftast inleds utredningen med att ett första förhör hålls med barnet. Innan första förhöret hålls bör ett målsägandebiträde eller särskild företrädare för barnet utses. En särskild företrädare skall utses om en vårdnadshavare till barnet är misstänkt för brottet eller om det kan antas att vårdnadshavaren på grund av sitt förhållande till den som kan misstänkas för brottet inte kommer att ta tillvara barnets rättigheter. Ett målsägandebiträde skall utses till barnet om annan person än vårdnadshavarna till barnet kan misstänkas för brott. Särskild företrädare och målsägandebiträden är oftast en advokat eller biträdande jurist vid advokatbyrå.

Om särskild företrädare har utsetts till barnet skall denne då istället för vårdnadshavaren/vårdnadshavarna ta tillvara barnets rättigheter under förundersökningen och i efterföljande rättegång. Detta innebär bland annat att det är den särskilda företrädaren som lämnar sitt samtycke till att barnet ska på polisförhör och om eventuell läkarundersökning ska genomföras. Den särskilda företrädaren kan utses av domstol på åklagarens begäran utan att barnets vårdnadshavare får kännedom om detta. Vårdnadshavaren/vårdnadshavarna underrättas i samband med att polisen har förhört barnet. I praktiken kan det även vara så att den särskilda företrädaren, som utan föräldrarnas vetskap, är den som hämtar barnet till förhör på exempelvis daghem eller skola. Vanligtvis följer även annan till barnet närstående person såsom lärare eller kurator på barnets skola med till polisförhöret.

När barn skall förhöras ställs det särskilda krav på kompetens på den personen som skall hålla barnförhöret samt att förhöret måste anpassas till barnets villkor. De personer som håller i barnförhör är antingen poliser med specialutbildning hur man förhör barn eller civilutredare, även de specialutbildade inom området. Polisförhör med barn sker i ett särskilt videorum. Intill videorummet finns ett medhörningsrum där socialsekreteraren, den särskilda företrädaren och ibland även åklagaren och den misstänktes försvarsadvokat sitter och kan följa förhöret. Har de frågor till barnet kan de ställa frågorna via polisens utredare som håller förhöret. Behövs det hållas flera förhör med barnet bör det så långt som möjligt hållas av samma utredare från polisen så att barnet slipper att berätta vad han/hon har varit med om för olika personer.

Runt om i landet har olika barnahus öppnats de senaste åren. Barnahus bygger på samverkan mellan polismyndigheten, socialtjänsten, åklagarkammaren, rättsmedicinska avdelningen, landstinget och länsstyrelsen. I ett gemensamt avtal har alla parter förbundit sig att verka för barnets bästa i en miljö anpassad för barn. På barnahus är inredningen och miljön anpassad efter barn och påminner mer om ett vanligt hem än en polisstation. Det finns leksaker för barnet och alltid något gott att äta och dricka för det fall barnet skulle vara hungrig eller törstig. Tanken med barnahus är att den anpassade miljön skall få barnet att känna sig tryggt. Barnet skall även slippa att utsättas för olika miljöer eftersom både polisförhör, läkarundersökning och samtal med socialsekreterare sker på barnahuset.

Ärenden som rör barn som misstänks har blivit utsatta för sexuella övergrepp skall vara förtursprioriterade hos både polis och åklagare och skall handläggas skyndsamt. På grund av både åklagarnas och polisens bristande resurser samt höga arbetsbelastning kan det ändå dröja länge innan förundersökningen är klar. När väl förundersökningen är klar sätts den ihop till ett förundersökningsprotokoll som sedan sänds till den åklagare som leder förundersökningen. Åklagaren skall då utifrån förundersökningsprotokollet bedöma om det går att bevisa att ett brott har begåtts. Anser åklagaren att det inte finns tillräckligt med bevisning för en fällande dom får inte åklagaren väcka åtal mot den misstänkte. I annat fall väcker åklagaren åtal och skickar en stämningsansökan till tingsrätten. Vissa delar i den kan sekretess beläggas. Efter att stämningsansökan har inkommit till tingsrätten skall tingsrätten sätta ut målet till huvudförhandling d.v.s. rättegång.

Om åklagaren beslutar att inte väcka åtal, då oftast med motiveringen att brott kan ej styrkas, kan den särskilda företrädaren eller målsägandebiträdet till barnet begära omprövning eller överprövning av beslutet. Omprövning av beslutet innebär att samma åklagare som fattade beslutet om att inte väcka åtal skall ompröva sitt eget beslut. För det fall åklagaren inte ändrar beslutet skickas en begäran om överprövning till utvecklingscentrum i Göteborg. På utvecklingscentrum granskas ärendet av överåklagaren, denne kan sedan fatta beslut t.ex. om att en nedlagd förundersökning skall återupptas eller att vissa utredningsåtgärder skall vidtas. Ärendet skickas tillbaka till samma åklagarkammare, men får en annan handläggare. Även beslut fattade av utvecklingscentrum kan överprövas, ärendet handläggs då på riksåklagarens kansli.

Barn som är under 15 år skall som regel inte närvara vid rättegången, utan det videofilmade polisförhöret spelas upp under rättegången. Att barnet inte medverkar vid rättegången bidrar tyvärr till att barnet hamnar i underläge vad gäller bevisningen. Detta kan så långt som möjligt förebyggas genom att förhören har genomförts av skickliga förhörsledare som bl.a. inte ställer ledande frågor till barnet. Ungdomar som är över 15 år kan höras genom medhörning, detta innebär att ungdomen sitter i ett separat rum intill huvudförhandlingssalen och kan höra allt som sägs under rättegången. När det är målsägandens d.v.s. ungdomens tur att höras förs den åtalade till ett annat rum och målsäganden hörs inne i förhandlingssalen medan den åtalade kan lyssna på vad som sägs. På så sätt slipper målsäganden möta den åtalade.

Förhöret med målsäganden inleds med att åklagaren håller ett s.k. målsägandeförhör. Målsäganden uppmanas att först själv berätta om vad som har hänt. Åklagaren ställer därefter följdfrågor för att berättelsen skall bli så detaljrik som möjligt och rättens ledamöter därmed skall kunna förstå vad som har förevarit. Därefter är det försvarsadvokatens tur att hålla förhör med målsäganden. Försvarsadvokaten ställer oftast många ingående frågor och försöker pressa målsäganden. Förhöret upplevs oftast som mycket påfrestande för målsäganden. I många fall kan det underlätta om målsägandebiträdet eller den särskilda företrädaren förbereder målsäganden ordentligt innan rättegången och går igenom vilka frågor som kan komma att ställas.

När rättegången har avslutats meddelar ordföranden när dom kommer att meddelas. Oftast tar det mellan en vecka och tre veckor och domen meddelas på tingsrättens kansli. I mål av enklare beskaffenhet kan tingsrätten meddela dom samma dag som rättegången hålls. Detta är av förklarliga skäl mycket ovanligt när det gäller mål om sexualbrott mot barn.

Den part som förlorar i tingsrätten har rätt att överklaga domen till hovrätten inom tre veckor från den dag då domen meddelades. Överklagar någon av parterna kommer det att hållas en ytterligare rättegång i hovrätten. Rättegången går i stort sätt tilll på samma sätt som i tingsrätten.

Har åtal väckts har målsäganden rätt att, genom sin särskilda företrädare eller sitt målsägandebiträde, yrka skadestånd av den åtalade. Skadeståndsbeloppen för sexualbrott mot barn ligger mellan 20 000 kr och 300 000 kr beroende på vilka omständigheter som rådde vid brottet, t.ex. om det var flera förövare, om övergreppen har skett vid upprepade tillfällen eller om det har varit särskilt hänsynslöst våld vid övergreppet. Även om domstolen tillerkänner målsäganden skadestånd är det ofta så att den dömde inte har några tillgångar och kan därför inte utge skadestådet. Målsäganden skall då, efter att kronofogdemyndigheten har gjort en utmätning av den dömde, vända sig till sitt försäkringsbolag och begära ersättning. I samband med att ersättningen utbetalas tar försäkringsbolaget över fordran mot den dömde. För det fall målsäganden inte har någon hemförsäkring kan målsäganden vända sig till brottsoffermyndigheten och begära ersättning. Brottsoffermyndigheten gör dock sin egen bedömning vad gäller skadeståndsbeloppets stolek och kan både höja och sänka ersättningen.

Det som framgår av ovanstående är att polisutredningar gällande sexualbrott mot barn är förenade med många svårigheter. På grund av detta har det satsats mycket resurser de senaste åren på både polis, åklagare och domare för att försöka förbättra arbetet med att utreda sexualbrott mot barn. Detta har bl.a. lett till att fler domare, åklagare och poliser idag har specialutbildning inom området. En annan positiv del i utvecklingen är de barnahus som har öppnats runt om i landet. Förhoppningsvis leder satsningarna till att fler förövare kan dömas i framtiden än vad som sker idag.

Anna Edelhjelm
Borgström & Bodström Advokatbyrå