Anmälningsfrekvensen gällande sexualbrott och våld i nära relationer är låg. De som blir utsatta vågar, vill eller orkar inte anmäla brott i rädsla av att inte bli trodda av polis, åklagare och domstol, eller för att det psykiskt är mycket ansträngande att gå igenom en förundersökning och rättegång. En annan bidragande orsak till den låga anmälningsfrekvensen är att de som utsatts för brott är rädda för repressalier av den som begått brottet och kanske också av släktingar.

Det krävs givetvis bevis för att åtal ska kunna väckas och för att någon ska kunna dömas för brott. Problemen i våldtäktsmål är ofta att stödbevisning saknas och att ord står mot ord.

Sexualbrott och våld i nära relationer anmäls ofta långt efter själv händelsen. De utsatta förväntas i detalj komma ihåg händelseförloppet som ofta ligger långt tillbaka i tiden, de ifrågasätts och förväntas kunna berätta om mycket känsliga saker på ett klart och trovärdigt sätt. Om de utsatta har lyckats med detta har det, i vart fall ibland, räckt för att målsäganden (den utsatta) framstått som mer trovärdig än förövaren. Åklagaren har då kunnat väcka åtal och domstolen har kunnat döma för brott trots att det inte funnit några vittnen eller någon stödbevisning. Det har således ibland räckt att målsäganden varit med trovärdig än den tilltalade.

Praxis förändrades då Högsta domstolen i två mål under 2009 inte ansåg det tillräckligt att målsägandens berättelse var mer trovärdig än den tilltalades utan att det också krävdes att målsägandens berättelse ”till den del det är praktiskt möjligt” måste kunna kontrolleras.

Två män som tidigare, i två skilda mål, dömts för våldtäkt i såväl tingsrätt som hovrätt friades av Högsta domstolen eftersom man ansåg att det mot deras nekande och i brist på stödbevisning inte var ställt utom rimligt tvivel att de begått de aktuella gärningarna.

I det ena fallet hade en man åtalats för att genom våld och hot tvingat en kvinna till samlag. Våldet och hotet hade bestått i att mannen knuffat in kvinnan på toaletten, låst dörren och därefter tagit sin ena hand om hennes mun, hållit en kniv mot hennes hals samtidigt som han tvingat henne till samlag.

Kvinnan hade förtvivlat ringt till SOS alarm bara minuterna efter att våldtäkten ägt rum. Polisen hämtade henne för förhör och minuterna senare greps mannen.

Mannen hävdade att samlaget varit ömsesidigt och att han och målsäganden för övrigt haft en avspänd kontakt. Tingsrätten konstaterade att det saknades skador på målsäganden och att man inte hittat något DNA från varken mannen eller kvinnan på den kniv som skulle ha använts vid det påstådda övergreppet.

Tingsrätt och hovrätt fann trots mannens invändningar att kvinnan var tillförlitlig och att hennes uppgifter skulle läggas till grund för åtalet. Mannen dömdes för våldtäkt.

I det andra fallet dömdes en 16-årig pojke för våldtäkt av en 15-årig flicka. Enligt tingsrätt och hovrätt var det styrkt att pojken tvingat flickan till samlag genom att först putta ner henne på en säng och sedan lägga sig över henne med hela sin kroppstyngd och dra av hennes byxor och trosor. Pojken dömdes till sluten ungdomsvård.

HD skriver i de båda domarna att det inte räcker med att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades. Det måste vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till vad som läggs honom till last. Det måste således finnas någon annan typ av stödbevisning för att den tilltalade ska kunna dömas för våldtäkt.

Högsta domstolen framhåller dock att om målsägandens utsaga är alltigenom trovärdig kan det, tillsammans med vad som i övrigt framkommit i målet, till exempel om hennes beteende efter händelsen, vara tillräcklig för en fällande dom.

Av naturliga skäl saknas oftast vittnen till sexualbrottmål. Vittnesbevisning och teknisk bevisning saknas ofta i sexualbrottmål. Men målsägandens berättelse ska till den del det är möjligt ha blivit kontrollerad vid förundersökningen. Det handlar ofta om att kvinnan ska ha läkarundersökts, men det kan också handla om att till exempel kontrollera om det finns DNA-spår på föremål som enligt hennes berättelse bör ha sådana. Det är alltså mycket viktigt att polisen gör en mycket noggrann förundersökning som underlag för åklagarens åtal.

Av de två nya rättsfallen kan man således dra slutsatsen att om målsäganden och den tilltalade är lika trovärdiga så kommer den tilltalade att frias. Om det finns någon typ av stödbevisning kan det räcka för en fällande dom och även om det inte finns stödbevisning kan en sådan omständighet som kvinnans beteende efter våldtäkten vara avgörande och innebära att förövaren döms.

Enligt vår erfarenhet är detta en trend som länge har varit rådande. Det är sällan som åklagare väcker åtal om det inte finns stödbevisning även om målsäganden är mycket trovärdig.

Advokat Barbro Sjöqvist och Rebecca Lagh