Barns boende – hos vilken av föräldrarna ska barnet bo?

I en artikel som jag skrev i Våga Se hösten 2004 redogjorde jag för vad vårdnad om barn innebär och under vilka omständigheter en förälder kan få ensam vårdnad. Det är, som jag redogjorde för i artikeln, svårt att få ensam vårdnad och mycket ofta beslutar istället domstolen att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad om barnet.
Om domstolen bedömer att det finns förutsättningar för föräldrarna att kunna samarbeta kring frågor som rör barnet och således bestämmer att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad kan domstolen ändå hjälpa föräldrarna med den fråga som är en av de vanligaste anledningarna till att föräldrarna vill ha ensam vårdnad och det är frågan om hos vilken förälder barnet ska bo.

Lagen föreskriver att domstolen ska besluta hos vilken förälder barnet ska bo utifrån vad som är bäst för barnet. Frågan är då vad som är bäst för barnet.

En av föräldrarna är olämplig

I vissa fall torde det inte vara så svårt att avgöra vem barnet ska bo hos. Om t ex den ena föräldern är dömd för brott mot barnet, har ett pågående alkohol- eller narkotikamissbruk eller är svårt psykiskt sjuk torde domstolen utan några problem besluta att barnet ska bo hos den andra föräldern. Dessvärre är det ju ibland mycket svårt att bevisa att en förälder inte är lämplig boförälder pga nu nämnda anledningar.

För det fall den ena föräldern inte har varit särskilt aktiv i barnets omvårdnad och skötsel eller om den föräldern har varit mycket frånvarande och inte träffat barnet på länge är det inte heller särskilt svårt för domstolen att besluta om vem av föräldrarna ska bli boförälder. Föräldrarna lika lämpliga

Det svåraste ärendena för domstolarna att besluta i är sådana där, i vart fall till synes, föräldrarna bedöms vara lika lämpliga och båda har tagit lika stort ansvar för barnen under den tiden innan föräldrarna separerade. I de fall där båda föräldrarna är lika bra för barnet väljer ofta domstolarna att besluta att barnet ska bo växelvis varannan vecka hos föräldrarna. Jag ska skriva mer om växelvis boende i kommande artiklar varför jag väljer att inte gå närmare in på växelvis boende i denna artikel.

I en del fall kan det dock vara så att växelvis boende inte är lämpligt pga att föräldrarna bor alltför långt ifrån varandra eller pga att barnet bedöms vara för litet för att må bra av växelvis boende eller kanske för att barnet själv har gett klart besked att barnet inte vill bo växelvis hos föräldrarna men inte vill välja själv hos vilken förälder hon/han ska bo hos. För att domstolarna ska ta hänsyn till vad barnet själv vill måste barnet dock ha uppnått viss mognad. När barnet har fyllt 12 år tas mycket stor hänsyn till vad barnet själv vill. Innan barnet har fyllt 12 år tas viss hänsyn beroende på ålder och barnets mognad.

Om domstolen inte kan döma till växelvis boende av någon anledning måste domstolen fatta sitt beslut utifrån andra kriterier.

- invanda miljön

Ofta väljer domstolen att låta barnet bo kvar i det hem som tidigare varit familjens gemensamma hem. Domstolen skriver ofta i sina domskäl att det är viktigt för barnet att få bo kvar i sin invanda miljö, dvs bo kvar i samma bostad, gå kvar i samma förskola/skola och få ha kvar sina gamla vänner.
Den föräldern som vill ha barnet boende hos sig ska således tänka sig för innan han/hon flyttar från det gemensamma hemmet. I de fall då en villa varit familjens gemensamma hem måste ju en av parterna lösa ut den andra parten i bodelningen efter skilsmässan/separationen. Alltför ofta är det fortfarande mannen som är den ekonomiskt starka och kan lösa ut kvinnan medan kvinnan inte har möjlighet att lösa ut mannen. I de fall där den som är ekonomiskt starkare än den andra också vill göra allt för att försvåra livet för den ekonomiskt svaga kan den förstnämnda försvåra och fördröja bodelningen så att den ekonomiskt svagare inte får ut några pengar på kanske flera år och inte kan köpa sig en bostadsrätt/villa och inte heller lyckas få någon hyresrätt, som ju alltid är svårt att få där det råder bostadsbrist.

Den ekonomiskt svaga kan därför tvingas att hyra en lägenhet i andra hand och kanske kommer att bo långt ifrån barnets invanda miljö/förskola/skola/vänner. I sådana fall blir det ofta den ekonomiskt starka som får barnet boende hos sig och den som tvingas flytta runt i andrahandslägenheter får nöja sig med umgänge. Den nu beskrivna situationen är djupt orättvis och otillfredsställande både för föräldern och för barnet, men mycket svår att göra något åt.

- föräldrarnas inställning till barnets umgänge med den andre föräldern

En annan omständighet som domstolarna ibland tar stor hänsyn till när de bestämmer vem av föräldrarna barnet ska bo hos är de respektive föräldrarnas inställning till barnets umgänge med den andra föräldern. Om en av föräldrarna visar att han/hon egentligen helst skulle se att den andra föräldern inte fick träffa barnet alls och den andra föräldern uppger att han/hon tycker att det är väldigt viktigt att barnet får träffa den andra föräldern kan domstolen besluta att barnet ska bo hos den föräldern som är välvillig till att barnet ska få mycket umgänge med den andra föräldern och som således kommer att tillgodose barnets behov av umgänge med den andra föräldern.

Denna inställning kan naturligtvis vara bra för barnet för det fall den förälder som helst inte vill att barnet ska träffa den andra föräldern har en sådan inställning pga en personlig vendetta mot sin fd partner. Skulle det emellertid finnas någon verklig grund för att en föräldern inte vill att barnet inte ska träffa den andra föräldern, om det t ex finns misstankar/vetskap om övergrepp eller att barnet inte har det bra hos den andra föräldern, kan resultatet av domstolen inställning bli katastrof för barnet om misstankarna om att barnet kommer att fara illa inte går att bevisa och domstolen kanske uppfattar den förälderns anklagelser om missförhållanden enbart som ett sätt att smutskasta den andra föräldern och att domstolen av den anledningen beslutar att barnet ska bo hos förövaren.

Barnet egen vilja

I processer som rör vårdnad, boende-och umgänge kan domstolen ge i uppdrag till socialförvaltningen att verkställa en vårdnads-, boende och umgängesutredning. Under en sådan utredning ska barnet komma till tals och socialsekreterare ska prata enskilt med barnet för att försöka utröna barnets egen vilja och önskan. Ofta kan det dock vara så att barnet är skrämt av någon av föräldrarna och inte vågar ge uttryck för sin egen önskan eller också kan det vara så att barnet slits av en lojalitetskonflikt mellan föräldrarna att det inte vågar ge uttryck för sin egentliga vilja och önskan. Jag har träffat många människor, både barn och nu vuxna, som har varit utsatt för mycket allvarliga övergrepp av någon förälder men vid socialförvaltningens utredningar har de ändå valt att dölja sanningen, av den ena eller andra anledningen, och istället sagt att de vill bo med eller i vart fall ha regelbundet umgänge med förövaren. Det är mycket svårt att komma till rätta med detta och det krävs definitivt mycket mer än en eller två timmars samtal med en socialsekreterare för att få dessa barn att berätta om ”den stora hemligheten”.

För er som vill läsa mer om lagen som behandlar barns boende om finner ni den i 6 kap i föräldrabalken i lagboken.

Förarbetena finner ni i regeringens proposition 1997/98:7.

Advokat Barbro Sjöqvist