Lydia Cacho har avslöjat pedofilnätverk med förgreningar långt upp i det mexikanska rättssystemet. I flertalet böcker beskriver hon korruptionen inom polis- och åklagarväsende och hur de samarbetar med knarkkarteller och maffia på internationell nivå. Hon lever under dödshot och har blivit expert på säkerhetsarrangemang.

I boken ”Jag låter mig inte skrämmas” som kom på svenska 2009 skriver Cacho om de fasor som många mycket unga flickor utsätts för i pedofilnätverket och hur långt upp i maktapparaten som de värsta brottslingarna skyddas. Hon skriver också om hur hon själv torterats och misshandlats av polisen och hur rättssystemet bara fungerar genom olika beskydd. Men, hon skriver också om hederliga poliser som hon samarbetat med och om domare som tar avstånd från korruptionen. Jag undrar om det är en väg att gå, att lyfta fram dessa goda exempel?

Hon svarar att så är det absolut och berättar en historia utifrån den kvinnojour som hon startade i Cancún för tio år sedan. Dit är kvinnor som är utsatta för våld i hemmet välkomna och de har ofta med sig sina barn. Cacho brukar leka med dem och undervisa dem och hon berättar om en 5-årig pojke vars pappa utnyttjat honom sexuellt i flera år och försökt döda mamman. Pojken följde efter Lydia vart hon än gick.

-        ”Lydia Cacho, om min pappa kommer hit och försöker ta mig kan du stoppa honom då?” frågade han mig. Jag garanterade honom att så var fallet. Samma fråga om och om igen och jag svarade likadant. En dag frågade jag honom vad han ville bli när han blev stor och han svarade: ”Jag vill bli en kvinna som du Lydia Cacho.”. Det var så starkt! Alla män i hans liv hade varit våldsamma och han kunde och ville inte relatera till dem, säger hon.

-       Om vi ser till den lille pojken på mitt center så är det goda manliga förebilder han behöver. Många som blivit sexuellt utnyttjade som barn – naturligtvis inte alla – blir själva förövare i vuxen ålder. Vi måste visa världen på de goda krafterna, de bra männen för att visa att våld och sexuellt våld alltid är ett val man gör. Män måste ta upp en diskussion om maskulinitet och vilka normer som gör också dem till offer.

I boken ”Maktens slavar. Om trafficking och maffian” redogör Cacho för sina erfarenheter från fem års resor över världen där hon intervjuat både offer och förövare i den sexuella slavhandeln. Vad är hennes slutsatser om männen som köper sex?

-       Jag vill inte placera alla sexköpare i samma box. Det vore ett stort misstag. Många av dem förstår inte vad det är de håller på med. De flesta män som jag har intervjuat är ”goda” i den bemärkelsen att de är fäder och makar. De lever lagenligt i sina länder men gillar att leva ut sin ”frihet” i andra, säger hon och fortsätter:

-       Få bryter mot sina egna länders sexköpslagar, det är därför vi kan se svenska män i Tallinn eller Dominikanska republiken, där de kan köpa barn utan att bli straffade. Många kommer från länder som reglerar jämställdhet i lagen, något de inte sympatiserar med. En hel del förstår inte att det de gör är galet, de följer sina egna kulturella värden, som kommer ur ett machotänkande.

Hur ser du på den svenska modellen där sexköp är kriminaliserat?

-       Det är absolut en väg att gå. Den diskuteras över hela världen, också i Argentina och Mexiko. Lyft fram dem som tycker att det är okej att utsätta kvinnor för våldtäkt och misshandel i samband med prostitution. För det är vad de flesta kvinnor i branschen berättar om. Låt männen få försvara sig om de nu tycker att det är normalt.

Text Anna Knöfel Magnusson

Vi söker kvinnor och män, 18 år och uppåt, som har vänt sig till en präst eller pastor för att samtala om egna erfarenheter av sexuella övergrepp.

Har Du sökt hjälpt/berättat för någon inom kyrkan/ församlingen om dina upplevelser? Vill Du dela med Dig av dessa erfarenheter? Vi vill höra din berättelse och ta del av dina erfarenheter. Om du vill vara med, bestämmer vi en tid som passar dig och träffas för en intervju (ca 1 timma).

Du bestämmer själv vad du vill prata om och hur mycket du vill berätta. Deltagande är helt frivilligt och du har rätt att när som helst avbryta ditt deltagande utan att behöva förklara varför. All information behandlas konfidentiellt och alla intervjuer kommer att avidentifieras för att garantera att ingen deltagare går att känna igen. Resultaten kommer att presenteras på gruppnivå så att ingen enskild deltagare går att känna igen.

Vi betalar resan för dig som vill och kan komma till Göteborg och kan du inte det kommer vi gärna till dig.

Se annonsen och läs deltagarinfo för mer eller kontakta oss, så berättar vi mer:

Lisa: 031-786 16 87
Inga: 0702-64 38 44

Du kan också få mer information och ställa frågor via e-post:

Lisa Rudolfsson
Doktorand Docent,
Lisa.Rudolfsson@psy.gu.se

Inga Tidefors
Leg. psykolog, Leg. Psykoterapeut
Inga.Tidefors@psy.gu.se

”Ibland känns det svårt, ja nästan omöjligt, att prata om negativa sexuella upplevelser. Bemötandet kan vara kyligt eller rentav fientligt mot dem som vill prata om det. Därför har många bitit sig i tungan och tvingats lägga locket på även om funderingarna fortsatt i det tysta. (…)Vi behöver ett språk för sex utan skam, vi behöver fundera kring våra egna och andras gränser. Något ska förändras. Vi ska våga #prataomdet.”
Från www.prataomdet.se/om

”De där gångerna då två eller fler människor beter sig som om de var överens, som om de deltog i samma älskogslek, medan deras inre är i uppror, deras känslor idkar inbördeskrig medan de ’går med på’ utan att säga något, utan att värna sitt Nej!, sitt Ja!, sin lust, sin olust …”
Johanna Koljonen i Modern Psykologi 12/7-2011

Det var med den då hjälte-, eller varför inte geniförklarade, internetaktivisten Julian Assange som allt började. Mannen som tog en hel värld med storm genom att publicera topphemliga diplomatiska dokument om allt rävspel som försiggår i den här världen på sajten Wikileaks. Assange avslöjade stormakternas krigsstrategier, redovisade öppet slutna diskussioner inom exempelvis det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon och satte en annan – svensk – smärre revolution i omlopp. För plötsligt, vid ett besök i Sverige, hamnade glorian på sned. Assange polisanmäldes då av två kvinnor som vid två olika tillfällen tagit med honom hem för att ha sex. Den ena kvinnan vaknade av att han hade sex med henne – utan kondom; den andra att han med uppsåt haft sönder den kondom de överenskommit att använda och, enligt henne, med flit utsatt henne för risk. Nu är Assange åtalad på sannolika skäl för våldtäkt, sexuellt ofredande och olaga tvång. Han flydde till Storbritannien där domstolsförhandlingar nu pågår om ett eventuellt överlämnande till Sverige.

Kvinnorna som anmälde Assange blev i sin tur förföljda och hatade av en hel medievärld. Svenska debattörer, tillika Assange-anhängare, smutskastade dem och det svenska rättsväsendet. Det spekulerades också i att Assange fastnat i en gillrad fälla; kvinnorna var konspiratörer och CIA-spioner etc. I internationell press förlöjligades landet Sverige: ”Har Sverige fått allt om bakfoten?” skrev den franska tidningen Le Monde till exempel om den svenska sexualbrottslagen.

Kollektiv lavin av ord

Som ett motdrag, och till de uthängda kvinnornas försvar, startade frilansjournalisten Johanna Koljonen ett samtal om allvar och njutning mellan människor i sexuella möten. Hon tog bladet från munnen och började skriva om gränsdragningar, gråzoner och övertramp som förekommer i sexuella situationer. Att det är svårt att prata om det komplicerade, att det är både pinsamt och provocerande. Och att det istället är många som tiger om sina erfarenheter. Koljonen fick igång en diskussion om var gränsen för ett sexuellt övergrepp går: Vet offer och förövare alltid vad som sker? I en rad inlägg på Twitter (där man formulerar ett inlägg med bara 140 tecken i taget) skrev hon utlämnande om en situation där hon en gång för många år sedan fått sina gränser kränkta. Hon hade frivilligt följt med en dubbelt så gammal man hem med avsikten att ha sex. De hade överenskommit att använda kondom vilket också skedde till en början, men sedan vaknade hon mitt i natten av att han hade sex med henne utan kondom. Nu ville Johanna Koljonen rekonstruera och analysera, inte honom som hon haft sex med – utan sig själv: Hur tänkte hon? Varför avbröt hon honom inte när hon insåg vad som hände? Varför sa hon inget? Hon skriver i inläggen:

”Olusten jag kände för den här mannen var så vag i konturerna att det krävdes tio års distans för att urskilja dess form: ett as. Den här härliga snubben hade betett sig som ett as. Medan jag, feminist sedan de tidiga tonåren, var så fullständigt obekant med tanken om bestämmanderätt över min egen kropp att jag låg där och var tacksam när han förgrep sig på vår överenskommelse om villkoren för vårt samlag.”

Gensvaret på det hon skrev var enormt, erfarenhetsutbytet #prataomdet blev till en kollektiv rörelse. I maj 2011 fick hon RFSU-priset och är nu, tillsammans med journalisten Sofia Mirjamsdotter, nominerad till Stora Journalistpriset för sina insatser. Koljonen tryckte på knappen och hundratals följde hennes exempel. Historier om sexualitetens gråzoner vällde lavinartat in. Exempel på situationer där kvinnor och män haft ”frivilligt” sex mot sin vilja, för att de inte vågat visa att de inte ville. Både kvinnor och män, homo- och heterosexuella, skrev om hur de utnyttjats eller utnyttjat andra. Det finns också texter om att vara förövare i denna gråzon. Koljonen har exemplifierat även denna roll utifrån sig själv och ett tillfälle i tonåren om hur lätt det är att bli den skyldige. Hon säger i en intervju i Dagens Nyheter (21/11-2011) att det finns en bild av att det alltid är mannen som är förövare och att det kan hindra kvinnor från att se sig själva i den rollen.

I en tidigare intervju i DN säger hon:
”Vi måste börja prata om hur vi känner och tänker kring vår kropp, vi måste våga berätta för vår partner var våra gränser går. Vi måste inse att det finns så mycket nyanser och gråzoner när det gäller sexuellt beteende. Det enda sättet att lösa upp de här gråzonerna är att vara tydliga inför oss själva och inför vår partner med vår lust och våra gränser.”
DN 27/12-2010

Om allt är en gråzon vad är då brottsligt?

I #prataomdet berättar personer också om klockrena övergrepp de varit med om. Saker som felaktigt kategoriseras som gråzonshändelser och som egentligen borde polisanmälas. Finns det en fara i att allt tenderar att hamna i denna gråzon? Johanna Koljonen har tyvärr inte tid att besvara frågan. Jag läser mig till att det inte är de brutala eller uppenbara våldtäkterna som #prataomdet handlar om. Det är istället gränslandet ”där nästan alla någon gång har varit i och många nu vågat närma sig”. Landet där lagen inte är lika tydlig. Då kan jag tycka att Koljonen ibland är ute på hal is i uttalanden hon gör om sexuella situationer som hon anser behöver diskuteras (till exempel i Dagens Nyheter 21/11-2011):

”Tänk exempelvis på en kvinna som blir jättefull på en fest. Hon vaknar upp inne i ett sovrum med en blackout och en snubbe som har sex med henne. Hon antar att det är ett övergrepp. Men sedan berättar hennes kompisar hur hon tafsat på snubben och dragit in honom i sovrummet. Han såg så glad och tacksam ut. Det här komplicerar situationen.”

Nej Johanna Koljonen, det är inte komplicerat. Lagen är tydlig. Sex utan samtycke är olagligt. En twittrare skriver: ”Hela poängen med gråzoner är att det inte lätt går att peka ut en förövare eller ett offer. Finns det en förövare så finns det ingen gråzon.” Men kanske att ”pratet om det” kan leda till att fler vågar anmäla? Låt oss hoppas.

De ständigt kåta männen

I tidskriften Modern Psykologi (nr 12/7-2011) utvecklar hon genusperspektivet på gråzonssexet och den manliga förövaren. Hon kan se att män ständigt har ett krav på att vara tända. Ju oftare, ju häftigare, desto bättre. Vara vandrande älskogsmaskiner, fulladdade och redo att skjuta. Många män skriver också på ”prataomdet”-bloggen om hur de har sex av ren pliktkänsla, för att de måste, för att de inte vågar sluta.

”Jag vill verkligen inte ligga med henne. Kan hon inte somna? Hon har inte gjort något ont. Jag vill bara inte ligga med henne. Eller jo, jag kanske ville, t o m flirtade, men nu vill jag inte längre. Hela kroppen skriker nej. Nu har hon ansträngt sig för att laga middag, satt på all din favoritmusik och pratar redan om resor till Köpenhamn. Fly. Låtsas somna.”
http://prataomdet.se/2011/01/07/marcus-pratar-om-det/

Johanna Koljonen säger också i samma tidning:
”Det är så dumt. Men om han inte vill, om hans kuk inte står, så tolkar många av oss det som att han inte älskar oss. (…) Kvinnor står för en del av den där pressen.”

När det personliga blir politiskt

I ett panelsamtal på Södra Teatern i Stockholm i oktober 2011 sa Johanna Koljonen att hon trodde att framgången med #prataomdet beror på att det saknas utrymme för att dela med sig av det personliga:

”Medierna är fulla av berättelser om sex, men det saknas rum där vi får prata om oss själva. Vi kan göra det med vissa av våra vänner, men i offentligheten saknas det platser för att prata om våra egna berättelser utifrån oss själva. #prataomdet är det första offentliga samtalet som är på riktigt.”

Hon tyckte också att något av det viktigaste som kommit ur denna rörelse är att locket lyfts för att vi ska lära oss att vara rakare i kommunikationen i våra sexuella möten.

”Det är fantastiskt att människor inte bara berättar vad de har varit med om utan gräver djupare, ner under handlingarna, under täcket, in i jagets skrymslen och frågar sig: varför? Det är då de personliga avslöjandena blir allmänna, ja, politiska.”

Fokus får i den här artikeln handla om det goda som #prataomdet fört med sig. Att människor delar med sig och för första gången sätter ord på sina upplevelser där man mer eller mindre kränkts, eller kränkt andra, som man kanske burit på i tystnad under många år. Utan insikt i att man inte är den enda som burit på skam och skuld kring misslyckade sexuella möten. Det finns nu ett offentligt forum för människors tankar och erfarenheter kring ett mycket tabubelagt ämne. Johanna Koljonen med flera gav oss den möjligheten.

På webbsidan www.prataomdet.se och på mikrobloggen Twitter #prataomdet finns det mängder av texter av personer som personligen berättar om sexuella möten de varit med om och som inte blivit så bra. *så som man kommunicerar på Twitter. (# kallas för hashtag och syftar till ett ämne där allt samlas om det ämnet som vem som helst kan referera till.)

Text: Anna Knöfel Magnusson

Dagens västerländska samhälle beskrivs ofta som frigjort och öppet när det gäller sex och sexualitet. Men att media ägnar stort utrymme åt sex innebär inte nödvändigtvis att man tar dessa ämnen på allvar. Tvärtom handlar det ofta om ett upprapande av stereotypa normer och ideal. Den seriösa diskussionen om sexualiteten lyser med sin frånvaro i det offentliga samtalet.

Samtidigt som vi fått en alltmer sexualiserad offentlig miljö har utvecklingen i terapirummet varit den omvända. De senaste decennierna har sexualiteten fått allt mindre utrymme. En viktig anledning till detta är att terapeuter har börjat överge sina trygga positioner som distanserade betraktare och i högre grad betona den ”verkliga” relationen med sina patienter. Samtidigt som detta är en positiv utveckling, kan det också innebära att terapeutens förhållande till sexuellt material blir mer problematiskt eftersom han eller hon blir mer direkt berörd av det. Det finns därför en risk att terapeuter börjar undvika eller omtolka dessa ämnen. Detta är olyckligt, för kanske är det just i motsättningen mellan å ena sidan den allestädes närvarande sexualiseringen i offentligheten, och å andra sidan de tabun och den mystik som fortfarande omgärdar sex och sexualitet, som terapisituationen skulle kunna fylla en viktig funktion.

För vår psykologexamensuppsats ”Ska vi prata om sex?” djupintervjuade vi sju personer om deras erfarenheter av hur sex och sexualitet hanterats i de psykodynamiska terapier de gått i. Våra informanter beskrev att det var ovanligt att terapeuten tog initiativ till samtal om sex eller sexualitet, och flera av dem efterfrågade ett mer aktivt undersökande från terapeuten. Om terapeuten inte aktivt undersöker ett område blir det upp till patienten att ta initiativet, vilket kan leda till att onödigt mycket ansvar hamnar på patienten. Psykodynamiska terapeuter försöker som regel undvika att styra den terapeutiska processen, men kanske är det bra att våga styra lite mer när det gäller områden där det finns anledning att tro att patienten kan behöva lite extra hjälp för att våga prata, som till exempel när det gäller sexualitet. Vi menar att det är terapeutens uppgift att i möjligaste mån visa att även svåra ämnen är möjliga att prata om. Det betyder inte att terapeuten, oavsett omständigheter, måste se till att ett samtal om sex och sexualitet blir av, utan snarare erbjuda en möjlighet till detta, och underlätta för de patienter som faktiskt vill arbeta med dessa ämnen.

Varje psykoterapi inleds med några så kallade bedömningssamtal. Där har både patient och terapeut möjlighet att ”känna på varandra”, och se om de kan jobba ihop. Dessa första samtal styrs ofta i relativt hög grad av terapeuten, som försöker få en så heltäckande bild som möjligt av sin patient. Om terapeuten inte redan då öppnar för samtal om sex och sexualitet verkar det finnas en risk för att dessa ämnen förblir opratbara under hela terapin. Det kan också vara svårt för patienten att senare i terapin ändra en redan etablerad berättelse om sig själv. Och därför är det viktigt att faktiskt fråga om exempelvis sexuell läggning istället för att göra mer eller mindre välgrundade gissningar.

För personer med en icke-heterosexuell läggning medför det stora utmaningar att leva i ett heterosexistiskt samhälle, och heteronormen tränger in även i terapirummet. I intervjuerna framkom olika svårigheter med att som hbtq-person gå i terapi. Några upplevde att terapeuten inte accepterade deras livsval, de kände sig ifrågasatta och tvingades försvara sin sexuella läggning. En annan vanlig erfarenhet var att det blev för mycket fokus på sexualitet, på bekostnad av de problem som fört patienterna till terapi. I andra fall upplevde informanterna att de tvingades undervisa sina terapeuter i hbtq-frågor, vilket fick till följd att den psykoterapeutiska relationen förändrades. Det var ju terapeuten som skulle vara expert, inte de.

Vissa av våra informanters upplevde också att deras terapeuter verkade obekväma med att prata konkret om sex. Terapeuterna skiftade fokus när kåthet, hur man låg med någon, eller vilken typ av sex man gillade, kom på tal. Detta upplevdes som mycket frustrerande. Det verkar viktigt att man som patient ges möjlighet att prata om det man själv upplever som angeläget, även om terapeuten inte alltid delar denna åsikt. Patient och terapeut måste gemensamt komma överens om en agenda för terapiarbetet. Terapeuten är expert på psykoterapi, men det är patienten som är expert på sig själv.

Sex och sexualitet berör våra mest intima och privata erfarenheter. Det är därför inte konstigt att ämnena är laddade och ofta svåra att närma sig, och att detta gäller även i terapi. Vi menar dock att den terapeutiska situationen skulle kunna erbjuda en möjlighet att prata om dessa ämnen på ett nytt sätt. Psykoterapeutens uppgift är att aktivt visa sina patienter att det går att prata om allting i terapin, att inga områden är tabu. Syftet med att som terapeut initiera samtal om sex och sexualitet är inte att ställa till med ett påträngande korsförhör, utan att göra det möjligt för patienten att berätta. Det är viktigt att terapeuters osäkerhet och bristande kompetens inte tillåts stå i vägen för patienters behov av att arbeta med sexuella frågor i sina psykoterapier.

Text: Calle Brunell och Jonas Pettersson

Calle Brunell är psykolog och författare har jobbat med prostituerade kvinnor och traumatiserade barn i Stockholm Jonas Pettersson är psykolog. Tillsammans leder de normkritiska workshops.

Flera undersökningar på senare år visar att samhället missar att uppmärksamma och ge stöd till unga som säljer sex. Det beror på flera saker. Prostitutionen har ändrat karaktär och en ensidig syn på vem som säljer gör att samtalen uteblir.

”Han bjöd mig på boende, han bjöd mig på… alltså du vet så här, jag fick bo hos honom, jag fick mat, cigaretter och så du vet. Jag behövde honom.” Ung kille som har sex mot ersättning. Respondent i RFSL:s rapport Osynliga synliga aktörer. Hbt-personer med erfarenhet av att sälja eller köpa sexuella tjänster.

Det är inte alldeles enkelt att säga hur många unga som säljer sex. Fenomenet är komplext. I både svenska och nordiska undersökningar som gjorts under 2000-talet uppskattas att ungefär 1-2 procent av de unga har erfarenhet av att få ersättning för sexuella tjänster. Men det kan vara många fler, gråzonen är stor. Prostitutionsgruppen i Göteborg kom 2008 med rapporten ”I sexualitetens gränstrakter. En studie av ungdomar i Göteborg med omnejd som säljer och byter sexuella tjänster.”. I den svarar så många som drygt 9 procent att de någon gång sålt eller bytt sexuella tjänster.
Gemensamt i undersökningarna är att unga som säljer sex har en bakgrund som rymmer social problematik. Kännetecknande för den som tagit emot ersättning för sexuella tjänster är att man har låg självkänsla, dålig föräldrakontakt och vuxenstöd, lever ett så kallat sexualiserat liv där man sexdebuterat tidigt och haft många sexpartner samt är alkohol- eller narkotikaberoende. En del har varit inblandade i brott och varit utsatta för övergrepp. Dessutom, tvärtemot gängse uppfattning, är det fler killar än tjejer som säljer sig.

Unga hbt-personer

I Ungdomsstyrelsens undersökning ”Se mig. Unga om sex och internet ” (2009) är unga hbt-personer som säljer sex överrepresenterade. Där beskrivs den särskilda utsatthet som hbt-personer lever med genom att de överskrider de traditionella normerna i samhället. All forskning visar också att unga hbt-personers hälsa och livssituation är betydligt sämre än unga heterosexuellas. Detta bidrar till bristande självkänsla och att man är beredd att riskera mer för att få bekräftelse och bli sedd. I RFSL:s heltäckande rapport ”Osynliga synliga aktörer. Hbt-personer med erfarenhet av att sälja och/eller köpa sexuella tjänster.” (2011) framgår att mer än 2 procent av alla unga hbt-personer någon gång tagit emot ersättning för sex. Många hbt-personer upplever att samhället – inklusive den egna familjen – vänt dem ryggen och att deras enda sätt att klara sig varit att sälja sexuella tjänster. Andra uppger att det varit ett frivilligt val.

Unga i gråzonsprostitution

En orsak till att det är svårt att uppskatta hur många unga som säljer sex är att det idag inte enbart handlar om sexuella tjänster i utbyte mot pengar utan att fenomenet sker i en gråzon. Gråzonsprostitution handlar om unga som säljer och byter sexuella tjänster i otydliga transaktioner. Man använder sin sexualitet som bytesvara för att få något tillbaka som inte handlar om sexuell njutning. Gråzonen innebär att gränserna för ersättning kan vara hårfina.
En annan orsak till svårigheten att överblicka fenomenet är den skam och det stigma som finns över att sälja sex. Det bidrar till att man ofta tiger om sin sysselsättning,. Det kan även vara svårt att erkänna, ens för sig själv, att det faktiskt är prostitution när man till exempel visar upp sig naken eller onanerar i webbkameror (webcam-sex) mot ersättning eller byter ett par glas vin mot en avsugning. Ordet prostitution konnoterar alltför starkt till elände och att det är en viss sorts nedgångna människor i sjaskiga situationer på gatan som sysslar med detta. Idag är situationen annorlunda, mer komplex.
I ett exempel i Göteborgsrapporten ger sig en ung tjej in i ett utbyte av sexuella tjänster mot alkohol med först en kille och blir sedan gradvis tillgänglig för hela det omgivande killgänget. I en situation där tjejen redan har låg självkänsla blir hennes behov av bekräftelse det som driver henne in i ett än mer destruktivt beteende där sex blir en bytesvara mot just bekräftelse och bedövning i form av alkohol och droger.
Och i RFSL-rapporten beskriver en tjej hur hon byter sexuella tjänster mot fria drinkar med en bartender:
”De här drinkarna som vi drack, sammanlagt åtta stycken… så när jag skulle betala behövde jag bara betala för en eller två. Men jag såg det inte så då utan då var det bara ’ah fränt’. Det blev ett par hundra spänn billigare liksom.”
I samma rapport är mat, alkohol och droger den typ av ersättning som flera har fått mot sex.
”Det kan ju hända att man bjuder in sig till någon äldre herre. Får mat och vin och kanske… suger av honom i efterhand.”

”Survival sex”

”Jag har ju inget annat än kroppen att erbjuda, och det är ju inte så farligt, hon är ju snäll så det är ok.” Missbrukande kille i utsatt situation. Ur Göteborgsrapporten, 2008.
Många unga som säljer sex befinner sig i utsatta livssituationer. Det kan handla om materiell, social, psykisk eller känslomässig utsatthet. En grupp av dessa är ungdomar som är på rymmen eller är hemlösa. De är ytterst utsatta och i Göteborgsrapporten står det: ”… de använder sig av sitt ’sexuella kapital’ för att få husrum och mat, deras väg in i byte/försäljning av sexuella tjänster handlar om överlevnad.” Alltså ett sätt att hantera sin för tillfället kritiska situation, så kallat ”survival sex” – ett begrepp som hämtats från amerikansk forskning om gråzonsprostitution.

Sex som självskadebeteende

”Jag är under attack och försöker värja mig mot mig själv, men jag lyckas inte och hatar mig själv för det. Då blir det lätt att ta en kuk i munnen. Lätt att ligga och få några uppskattande ord som betalning. Just då känns det bra, men efteråt så himla fel. (…) Jag är beroende av de här männen, jag är beroende av deras ord, jag är beroende av att de gör mig illa. Hur konstigt det än låter.” Sandra, ur boken Skamfläck.

Ytterligare en väg in i försäljning och byte av sexuella tjänster är ett självdestruktivt beteende där sexualiteten är en del. Det handlar oftast om unga tjejer som utsätter sig sexuellt i syfte för att reducera sin ångest ofta som del i ett större självskadebeteende. Dessa ungdomar söker kontakt med mycket destruktiva personer på internet och det är ofta del i en underliggande tvångsmässighet. Det kan till exempel handla om återupprepningstvång efter övergrepp. Sex blir ett medel att skada sig själv med genom att upprepa det eller de övergrepp som man utsatts för.

Osynliga killar

Prostitution är till stor del förknippat med kvinnor med den konsekvensen att män som säljer sex osynliggörs. Många killar uppger också att eftersom synen på prostitution är ”könad” så får de inget stöd – trots att de faktiskt bett om det rakt ut. I Göteborgsrapporten, liksom i RFSL:s studie, har yrkesverksamma som möter målgruppen intervjuats om bemötande av unga som säljer sex. I båda studierna framgår tydligt att det finns en heteronormativ uppfattning när det gäller att förhålla sig till tjejers respektive killars sexualitet. Tjejer som säljer sex ses i högre grad som passiva offer medan killarna uppfattas som aktiva och deras erfarenheter passerar som en del i ett identitetssökande. Tjejer antas alltid vara heterosexuella medan killar på samma sätt tillskrivs homosexualitet. Det händer också att yrkesverksamma, trots misstankar eller rykten om att en kille säljer sex, inte ställer honom inför faktum utan låter misstankarna förbli obekräftade. Att problematisera synen på killars sexsäljande som del i ett identitetssökande utesluter självklart inte att det finns unga killar – såväl tjejer – vars sexsäljande är en del i ett experimenterande med sexualitet och sexuell läggning.

Viktigt att skaffa kompetens

För att terapeuter, behandlare, ungdomsmottagnings- eller elevhälsopersonal med flera ska bli bättre på att möta unga med erfarenhet av att sälja sex är det viktigt att sätta sig in i hur situationen ser ut idag. För många är det svårt att prata om sexualitet. Därför är kunskaper i sexualitet, inklusive hbt-frågor, en förutsättning för att möta dessa ungdomar på ett bra sätt. I RFSL:s rapport uppger terapeuter att de haft stor hjälp av att läsa ”inte sådana där väldigt djupa böcker utan mer praktikböcker eller fallbeskrivningar, så att man får lite aha-upplevelser (…)”
Det är först och främst viktigt att uttrycka sig på ett sätt som ungdomar kan relatera till. Men det behövs praktisk träning i samtal om sexualitet. Att terapeuten är trygg och bekväm med att prata sexualitet smittar av sig på patienterna. Det sätt man formulerar frågan på kan vara avgörande för vilket svar man får. Genom att våga ställa detaljerade frågor och vara tydlig och rak i sin kommunikation visar man att ämnet inte är främmande eller obekvämt. Och det behövs. Carl-Göran Svedin, professor i barnpsykologi vid Linköpings universitet, säger i boken ”Skamfläck” (2011) att han vill se fler vuxna i barns miljöer: ”Fler som bryr sig, fler som vågar prata med barn om svåra saker inklusive sex, fler behandlare, fler som får vidareutbildning inte minst inom skola, fritid och socialtjänst.”

Anna Knöfel Magnusson är frilansjournalist med inriktning mot sexualitet och mänskliga rättigheter. Hon har bland annat dokumenterat biståndsprojekt om sexuell hälsa i Indien och Ryssland samt skrivit utbildningsmaterial för RFSU och Brottsofferjourernas Riksförbund. Hon är även författare till handboken Att fortsätta leva som HOPP kommer att publicera inom kort.

1 Enkäten bygger på svar från ett så kallat selekterat urval och är därför inte representativ på befolkningen i stort, men ger en god inblick i komplexiteten av fenomenet.
2 Hbt-person är ett samlingsbegrepp för homosexuella, bisexuella och transpersoner.

Källor:
I sexualitetens gränstrakter. En studie av ungdomar i Göteborg med omnejd som säljer och byter sexuella tjänster. Jonna Abelsson & Anna Hulusjö, (2008).
Osynliga synliga aktörer. Hbt-personer med erfarenhet av att sälja och/eller köpa sexuella tjänster. Larsdotter, Jonsson, Gäredal. (2011)
Se mig. Unga om sex och internet, Ungdomsstyrelsen. (2009:09)
Skamfläck, Caroline Engvall. (2011)

Vi vet att det finns faktorer som gynnar läkningen av ett själsligt sår. Det kan vara att ha ett stort och stöttande socialt nätverk, att ha intressen och god psykisk och fysisk hälsa i grunden. Det skapar trygghet att ha vänner och anhöriga som sluter upp kring en. Det ger styrka att mitt i det svåra ändå kunna känna att livet är meningsfullt. Men det finns de som saknar en eller flera av dessa förutsättningar. Som upplevt upprepade svek och som kanske blev sparkade på fast de redan låg. Ju fler svek man upplevt desto svårare är det att våga känna tillit, och ju svårare att känna tillit desto svårare är det att ta hjälp av andra – det som vi vet är så läkande.  I värsta fall riskerar man att hamna i en ond cirkel av självmedicinering som ett desperat sätt att hantera det som gör så ont inombords. Sexuella övergrepp och andra svåra livshändelser ökar risken att utveckla självskadebeteende, ätstörningar, substansmissbruk och andra former av självdestruktiva beteenden. Det, om inte annat, borde vara en stark motivationsfaktor för vården att utveckla omhändertagandet av personer som utsatts för sexuella övergrepp. I dag finns det oerhört lite specialiserad hjälp att få för den som tidigare i livet har utsatts för sexuella övergrepp, men som ännu inte har börjat hantera sitt lidande genom olika självdestruktiva beteenden.

Jag talar ofta med unga som säger att det är svårt att få hjälp genom att endast be om det med ord. Det kan handla om skolkuratorn i skolan eller om en läkare på psykakuten, som inte fullt ut tycks inse att man kan ha det svårt om man inte ger lidandet ett konkret och fysiskt uttryck. Det gör mig lika ont att höra varje gång, eftersom det är så viktigt att ta den som vill berätta på allvar. Annars kommer såren som ett brev på posten. Eller viktnedgången. Eller sticken i armvecken. Vården får något konkret att fästa sin uppmärksamhet på. De fysiska såren och kilona blir en måttstock för måendet, vilket bidrar till svårigheten att sluta skada sig själv när man väl börjat. Vem ska tro på mig om jag slutar? Vem ska förstå att jag fortfarande har ont? När lidandet börjar ta sig fysiska uttryck blir man prioriterad inom sjukvården. Det är begripligt, men skickar olyckliga signaler till den som är hjälpsökande. Man får hjälp, men sällan för det som i grunden förorsakat problemet. Har du ätstörningar remitteras du till ätstörningsteamet. Har du ett substansmissbruk hamnar du hos missbruksvården. Har du ett självskadebeteende hamnar du inom allmänpsykiatrin. Har du flera av dessa problem i kombination – vilket ofta är fallet – bollas du mellan de olika instanserna och faller i värsta fall helt mellan stolarna. Risken för det senare ökar i takt med att åren går och inga hjälpinsatser tycks bita.

Tyvärr möter jag alldeles för många unga kvinnor som fastnat i vårdsystemet och vars trauman och destruktiva beteenden efter flera år har grävt sig djupt in i deras identitet. I dag är unga kvinnor den grupp inom psykiatrin som utsätts för flest tvångsåtgärder och som ofta har långa vårdtider. Under en tioårsperiod har vi haft en utveckling i Sverige där allt fler unga kvinnor som inte har begått något brott skickas till rättspsykiatrin, när resurserna inom den vanliga vården anses uttömda. Detta sker vanligen efter flera år av slutenvård som inte hjälpt, eftersom de aldrig fått långsiktig behandling för de problem på insidan som är grundorsak till de yttre problemen. När detta uppmärksammades i Dagens Nyheter i augusti sa David Wirdelöv, verksamhetschef på rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö, att hans uppfattning är att många av de kvinnor som kommer till dem av sådana skäl ”inte är psykiskt störda”. Kort därefter skrev Herman Holm, överläkare inom psykiatrin i Malmö, i en debattartikel i Sydsvenskan: ”De kvinnliga patienter jag möter har alltid en unik historia att berätta. Men klart är att andelen i denna grupp som växt upp under otrygga förhållanden, varit utsatta för misshandel, sexuella övergrepp och uppslitande separationer dominerar. Många av dem är trasiga snarare än psykiskt sjuka”.

Jag delar denna bild efter att tillsammans med min kollega Thérèse Eriksson ha intervjuat omkring 35 kvinnor under arbetet med vår bok ”Slutstation rättspsyk”. Kvinnorna vi har mött, som alla vårdats inom rättspsykiatrin trots att de aldrig skadat några andra än sig själva, berättar om mobbning, sexuella övergrepp, upprepade svek och förluster. De är trasiga snarare än psykiskt sjuka, men vårdas tillsammans med män som dömts för samma brott de själva utsatts för. Vården av dessa kvinnor inom rättspsykiatrin anser jag är en av den moderna psykiatrins allra mörkaste skamfläckar.

Kvinnorna inom rättspsykiatrin uppvisar ofta sådana djupa, svårläkta sår i själen som lämnar fula ärr efter sig. Ärren är långt fulare än vad som varit nödvändigt om saker och ting hade varit annorlunda; om de hade vågat öppna upp i ett tidigare skede. Om någon hade tagit emot dem där och då. Om de hade vågat prova igen om inte allt klaffade vid första försöket att skaffa hjälp. Om vården och omsorgen hade varit bättre på att ta hand om själsliga sår … De tillhör toppen av ett mycket stort isberg, som upplevt långa rader av svek och misslyckade vårdinsatser. För de allra flesta blir det som tur är aldrig så illa, utan de flesta hittar stöd någonstans eller hittar ett sätt att leva som ändå fungerar.

Kan man då leva vidare med fysiska och psykiska sår som läkt, men som lämnat kvar omfattande ärrvävnad som både syns och känns? Märkligt nog är det något man sällan talar om; kanske för att denna grupp representerar något som den stora massan har svårt att identifiera sig med. Kanske för att fördomar gör att man inte gärna talar om sina år av utanförskap den dag man lyckats bryta det. Jag kan tycka det är viktigt att tala om det, för det är viktigt att få veta att det inte är hopplöst ens för den som bär på väldigt djupa, svårläkta sår. Min erfarenhet, utifrån de ärr som jag själv bär på både insida och utsida, är att det handlar mycket om att bygga upp ett förhållningssätt till det som varit och de spår som finns kvar efter det. Ett förhållningssätt där det får finnas, men inte tillåts ta över. Man talar ofta om att ens livserfarenheter skapar den man är, och visst spelar livshändelser och vägval en stor roll för vart man hamnar. Men en svår upplevelse, eller många svåra upplevelser, behöver inte nödvändigtvis slå in en ond bana som sedan bara fortsätter. Man har alltid möjlighet att göra nya val. Utmaningen består i att våga bryta gamla mönster; att släppa in nya människor i sitt liv trots tidigare svek, att våga prova på nytt trots tidigare misslyckanden och att tillåta sig själv att förändras fast man inte vet vad det ska resultera i. Långsamt förflyttas då det onda allt längre bort, tills man upptäcker att det inte längre är dominant i ens liv. Det är okej att sörja det som varit, men det som har varit behöver inte för alltid vara du. Det kan kräva många år av övning och framför allt mycket mod. Men det går.

Sofia Åkerman, född 1984,  är sjuksköterska och juridikstuderande. Hon har skrivit flera böcker om självdestruktiva beteenden och deltar aktivt i debatter som rör vård, förebyggande av psykisk ohälsa samt patient- och rättssäkerhet. I november 2011 utkommer hon med den dokumentära boken ”Slutstation rättspsyk – om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott” (tillsammans med Thérèse Eriksson) på bokförlaget Natur & Kultur.

”Jag vägrar i alla fall bete mig som ett offer.”
”Var inte ett sånt jävla offer!”
”Hon är ett aktivt subjekt, inte ett hjälplöst offer.”

Känns de här meningarna igen? Både i dagligt tal och i medierna har ordet offer fått en negativ klang. Att kalla andra offer är att förolämpa dem, och att bete sig som ett offer är något skamfyllt. Som om det vore det värsta man kunde vara. Som om det vore någonting man själv kunde välja.
Hur ordet offer har fått en ny innebörd – från att vara utsatt för något till en inställning man själv väljer – blev jag uppmärksam på i samband med prostitutionsdebatten som rasade 2006-2007. Trots att det inte råder några tvivel om prostitutionens förödande konsekvenser för människor, hävdades det envist att ”sexarbete” var ett arbete som alla andra. Debattörer som Petra Östergren och Susanne Dodillet talade om fri vilja, om starka kvinnor som tog för sig och tjänade pengar på sin kropp. De som var emot prostitution kallades sexualfientliga moralister. Jag funderade mycket på hur det kunde komma sig.

Forskningen om prostitution, inte minst skandinavisk forskning, har ju de senaste trettio åren kommit långt. Vi vet nu att prostitution inte bara är ett ojämlikt fenomen, utan att det är en farlig och skadlig tillvaro att leva som prostituerad. Enligt den största internationella studien utsätts 71% av prostituerade för våld, 63% för våldtäkt och 68% uppvisar symptom på posttraumatisk stress. Vi vet också att den som prostituerar sig sällan tar ett medvetet och överlagt beslut som vuxen, utan att det ofta börjar i tonåren efter sexuella övergrepp. Dessa uppgifter är kända och bevisade i mängder av studier.

Ändå märkte jag hur människor, ofta med en vettig humanistisk syn i övrigt, vacklade i prostitutionsfrågan. Som om de ville tycka att prostitution var fel, men inte vågade. Kanske den mest känsliga punkten var frågan om offer. Om och om igen pekade jag på prostitutionens skadeverkningar och fick svaret: ”Gör du dem inte till offer nu?”

Rädslan för att kalla någon offer återkom i flera debatter. Tjejer med slöja skulle inte ses som offer – de är starka individer som har valt det själva. Killar som säljer sig till äldre män på nätet skulle inte ses som offer – de är bara framåt och har kul. Snart var ordet tabu i de flesta diskussioner. Fortfarande gick det dock bra att säga ”brottsoffer” eftersom brottet legitimerade ens status som offer. Har man blivit utsatt för ett brott är det liksom inget snack om saken – då är man offer och därmed basta.

Men på internationella brottsofferdagen i år hölls en konferens på Norra Latin i Stockholm. Markant var att flera av talarna undvek att tala om brottsoffer. Magnus Lindgren från stiftelsen Tryggare Sverige beskrev det som ett ”paradigmskifte” och sa att ”det egentligen inte finns några brottsoffer” eftersom

Genom att framställa en person som ett passivt offer istället för ett handlande subjekt fråntas den drabbade, ofta helt i onödan, sin egen initiativförmåga. Många som drabbas av brott är emellertid långt ifrån svaga och hjälplösa. Däremot kan man till följd av det inträffade känna sig rådvill och ha svårt att tillvarata sina rättigheter. Att bli stämplad som ”brottsoffer” försvårar ytterligare eftersom den drabbade lätt får uppfattningen att han eller hon inte kan påverka eller förändra sin situation, vilket kan leda till en så kallad stigmatisering.

Även ordet brottsoffer har alltså blivit tabu. Samma argument återkommer här: offret förknippas med passivitet, svaghet och hjälplöshet. Och det vill man ju inte vara! Hellre då hjälte, aktivt subjekt eller överlevare.

Men, får jag fråga, vad är det som är så fult med att vara offer? Vad är det som är så fult med att vara svag? Vad är det för avgrund vi försöker fly från?

Jag är rädd att det inte bara handlar om ord. Utan att vårt samhälle, i takt med nedskärningar och ökade klyftor, har börjat utveckla ett förakt för offer. Offret är vår tids pestsmittade. Det syns i dokusåpor och tävlingsprogram där de starka vinner och förloraren röstas ut. Det syns i talet om sjukförsäkringar, där de sjuka uppmanas att bara ta sig i kragen och söka jobb. Det syns även spår av detta i självhjälpslitteraturen, där vi intalas att ”allt beror på vår egen inställning”. Vi vill inte se offret. Det gör för ont. Vi projicerar all vår rädsla för att falla igenom på detta ord och skickar iväg det som om ordet vore syndabocken. Vi vill uppåt, vi vill vara starka, snygga och aktiva. Vi sväljer vår smärta, talar inte om den. Vi jagar bort den och sätter på glittersmink på ögonlocken. De passiva, svaga och hjälplösa vill vi inte veta av.

Jag är övertygad om att Magnus Lindgren och de andra som vill avskaffa ordet brottsoffer menar väl. Det kan vara angenämare och mer smickrande att kallas hjälte. Problemet är bara att för att kunna bearbeta ett trauma som sexuella övergrepp måste man också konfrontera det som gör ont. Och kanske något av det svåraste är att våga erkänna att man varit svag. Att någon gjort en illa. Att öppna dörren till det rum där man låst in all smärta. Gör man det kan också förvirring uppstå: eftersom vi tror att offret per definition är passivt och hjälplöst, kan vi inte identifiera oss med det. Vi säger: ja men jag följde med hem till honom, jag tog initiativet till att börja förhandla om priset, det var jag som satte ut en annons på nätet osv. Då är jag väl snarare medskyldig? Hur svårt är det inte att inse att man kan vara aktiv, självsäker, stark – och ändå falla offer. Att offer till syvende och sist inte har särskilt mycket att göra med ens egen personlighet – utan att det handlar om vad någon annan gör mot en.

Att bearbeta övergrepp gör ont. Men lösningen är inte att avskaffa offret. För då avskaffar vi också förövaren. Lösningen är att kunna bearbeta det som hänt och säga till sig själv: jag föll offer – men jag är det inte längre. Det är en befriande känsla.

Text: Kajsa Ekis Ekman.
Presentation: Kajsa Ekis Ekman är författare och journalist b.la på Dagens Nyheters kultursida. Hon kom 2010 ut med den mycket läsvärda och omdebatterade boken ”Varat och varan: prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan” på Leopard förlag.

Barn som placeras i samhällsvård är redan utsatta. Det är därför de placeras. Då krävs det att de som vårdar barnen har adekvat kunskap och förmåga att tillgodose dessa barns behov. Upprättelseutredningen visade på att det i skrämmande många fall har varit stora brister inom samhällsvården. Barn har utsatts för grov försummelse och/eller övergrepp. Vi vet att så också förekommit ända in i våra dagar, om än förhoppningsvis i mindre grad. Därför är det principiellt viktigt att samhället ger dessa personer upprättelse genom en symbolisk summa pengar och en offentlig ursäkt och en viktig markör för framtiden om bättring.

HOPP anser att upprättelse måste få kosta!