En sammanfattning.

”Ibland känns det svårt, ja nästan omöjligt, att prata om negativa sexuella upplevelser. Bemötandet kan vara kyligt eller rentav fientligt mot dem som vill prata om det. Därför har många bitit sig i tungan och tvingats lägga locket på även om funderingarna fortsatt i det tysta. (…)Vi behöver ett språk för sex utan skam, vi behöver fundera kring våra egna och andras gränser. Något ska förändras. Vi ska våga #prataomdet.”
Från www.prataomdet.se/om

”De där gångerna då två eller fler människor beter sig som om de var överens, som om de deltog i samma älskogslek, medan deras inre är i uppror, deras känslor idkar inbördeskrig medan de ’går med på’ utan att säga något, utan att värna sitt Nej!, sitt Ja!, sin lust, sin olust …”
Johanna Koljonen i Modern Psykologi 12/7-2011

Det var med den då hjälte-, eller varför inte geniförklarade, internetaktivisten Julian Assange som allt började. Mannen som tog en hel värld med storm genom att publicera topphemliga diplomatiska dokument om allt rävspel som försiggår i den här världen på sajten Wikileaks. Assange avslöjade stormakternas krigsstrategier, redovisade öppet slutna diskussioner inom exempelvis det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon och satte en annan – svensk – smärre revolution i omlopp. För plötsligt, vid ett besök i Sverige, hamnade glorian på sned. Assange polisanmäldes då av två kvinnor som vid två olika tillfällen tagit med honom hem för att ha sex. Den ena kvinnan vaknade av att han hade sex med henne – utan kondom; den andra att han med uppsåt haft sönder den kondom de överenskommit att använda och, enligt henne, med flit utsatt henne för risk. Nu är Assange åtalad på sannolika skäl för våldtäkt, sexuellt ofredande och olaga tvång. Han flydde till Storbritannien där domstolsförhandlingar nu pågår om ett eventuellt överlämnande till Sverige.

Kvinnorna som anmälde Assange blev i sin tur förföljda och hatade av en hel medievärld. Svenska debattörer, tillika Assange-anhängare, smutskastade dem och det svenska rättsväsendet. Det spekulerades också i att Assange fastnat i en gillrad fälla; kvinnorna var konspiratörer och CIA-spioner etc. I internationell press förlöjligades landet Sverige: ”Har Sverige fått allt om bakfoten?” skrev den franska tidningen Le Monde till exempel om den svenska sexualbrottslagen.

Kollektiv lavin av ord

Som ett motdrag, och till de uthängda kvinnornas försvar, startade frilansjournalisten Johanna Koljonen ett samtal om allvar och njutning mellan människor i sexuella möten. Hon tog bladet från munnen och började skriva om gränsdragningar, gråzoner och övertramp som förekommer i sexuella situationer. Att det är svårt att prata om det komplicerade, att det är både pinsamt och provocerande. Och att det istället är många som tiger om sina erfarenheter. Koljonen fick igång en diskussion om var gränsen för ett sexuellt övergrepp går: Vet offer och förövare alltid vad som sker? I en rad inlägg på Twitter (där man formulerar ett inlägg med bara 140 tecken i taget) skrev hon utlämnande om en situation där hon en gång för många år sedan fått sina gränser kränkta. Hon hade frivilligt följt med en dubbelt så gammal man hem med avsikten att ha sex. De hade överenskommit att använda kondom vilket också skedde till en början, men sedan vaknade hon mitt i natten av att han hade sex med henne utan kondom. Nu ville Johanna Koljonen rekonstruera och analysera, inte honom som hon haft sex med – utan sig själv: Hur tänkte hon? Varför avbröt hon honom inte när hon insåg vad som hände? Varför sa hon inget? Hon skriver i inläggen:

”Olusten jag kände för den här mannen var så vag i konturerna att det krävdes tio års distans för att urskilja dess form: ett as. Den här härliga snubben hade betett sig som ett as. Medan jag, feminist sedan de tidiga tonåren, var så fullständigt obekant med tanken om bestämmanderätt över min egen kropp att jag låg där och var tacksam när han förgrep sig på vår överenskommelse om villkoren för vårt samlag.”

Gensvaret på det hon skrev var enormt, erfarenhetsutbytet #prataomdet blev till en kollektiv rörelse. I maj 2011 fick hon RFSU-priset och är nu, tillsammans med journalisten Sofia Mirjamsdotter, nominerad till Stora Journalistpriset för sina insatser. Koljonen tryckte på knappen och hundratals följde hennes exempel. Historier om sexualitetens gråzoner vällde lavinartat in. Exempel på situationer där kvinnor och män haft ”frivilligt” sex mot sin vilja, för att de inte vågat visa att de inte ville. Både kvinnor och män, homo- och heterosexuella, skrev om hur de utnyttjats eller utnyttjat andra. Det finns också texter om att vara förövare i denna gråzon. Koljonen har exemplifierat även denna roll utifrån sig själv och ett tillfälle i tonåren om hur lätt det är att bli den skyldige. Hon säger i en intervju i Dagens Nyheter (21/11-2011) att det finns en bild av att det alltid är mannen som är förövare och att det kan hindra kvinnor från att se sig själva i den rollen.

I en tidigare intervju i DN säger hon:
”Vi måste börja prata om hur vi känner och tänker kring vår kropp, vi måste våga berätta för vår partner var våra gränser går. Vi måste inse att det finns så mycket nyanser och gråzoner när det gäller sexuellt beteende. Det enda sättet att lösa upp de här gråzonerna är att vara tydliga inför oss själva och inför vår partner med vår lust och våra gränser.”
DN 27/12-2010

Om allt är en gråzon vad är då brottsligt?

I #prataomdet berättar personer också om klockrena övergrepp de varit med om. Saker som felaktigt kategoriseras som gråzonshändelser och som egentligen borde polisanmälas. Finns det en fara i att allt tenderar att hamna i denna gråzon? Johanna Koljonen har tyvärr inte tid att besvara frågan. Jag läser mig till att det inte är de brutala eller uppenbara våldtäkterna som #prataomdet handlar om. Det är istället gränslandet ”där nästan alla någon gång har varit i och många nu vågat närma sig”. Landet där lagen inte är lika tydlig. Då kan jag tycka att Koljonen ibland är ute på hal is i uttalanden hon gör om sexuella situationer som hon anser behöver diskuteras (till exempel i Dagens Nyheter 21/11-2011):

”Tänk exempelvis på en kvinna som blir jättefull på en fest. Hon vaknar upp inne i ett sovrum med en blackout och en snubbe som har sex med henne. Hon antar att det är ett övergrepp. Men sedan berättar hennes kompisar hur hon tafsat på snubben och dragit in honom i sovrummet. Han såg så glad och tacksam ut. Det här komplicerar situationen.”

Nej Johanna Koljonen, det är inte komplicerat. Lagen är tydlig. Sex utan samtycke är olagligt. En twittrare skriver: ”Hela poängen med gråzoner är att det inte lätt går att peka ut en förövare eller ett offer. Finns det en förövare så finns det ingen gråzon.” Men kanske att ”pratet om det” kan leda till att fler vågar anmäla? Låt oss hoppas.

De ständigt kåta männen

I tidskriften Modern Psykologi (nr 12/7-2011) utvecklar hon genusperspektivet på gråzonssexet och den manliga förövaren. Hon kan se att män ständigt har ett krav på att vara tända. Ju oftare, ju häftigare, desto bättre. Vara vandrande älskogsmaskiner, fulladdade och redo att skjuta. Många män skriver också på ”prataomdet”-bloggen om hur de har sex av ren pliktkänsla, för att de måste, för att de inte vågar sluta.

”Jag vill verkligen inte ligga med henne. Kan hon inte somna? Hon har inte gjort något ont. Jag vill bara inte ligga med henne. Eller jo, jag kanske ville, t o m flirtade, men nu vill jag inte längre. Hela kroppen skriker nej. Nu har hon ansträngt sig för att laga middag, satt på all din favoritmusik och pratar redan om resor till Köpenhamn. Fly. Låtsas somna.”
http://prataomdet.se/2011/01/07/marcus-pratar-om-det/

Johanna Koljonen säger också i samma tidning:
”Det är så dumt. Men om han inte vill, om hans kuk inte står, så tolkar många av oss det som att han inte älskar oss. (…) Kvinnor står för en del av den där pressen.”

När det personliga blir politiskt

I ett panelsamtal på Södra Teatern i Stockholm i oktober 2011 sa Johanna Koljonen att hon trodde att framgången med #prataomdet beror på att det saknas utrymme för att dela med sig av det personliga:

”Medierna är fulla av berättelser om sex, men det saknas rum där vi får prata om oss själva. Vi kan göra det med vissa av våra vänner, men i offentligheten saknas det platser för att prata om våra egna berättelser utifrån oss själva. #prataomdet är det första offentliga samtalet som är på riktigt.”

Hon tyckte också att något av det viktigaste som kommit ur denna rörelse är att locket lyfts för att vi ska lära oss att vara rakare i kommunikationen i våra sexuella möten.

”Det är fantastiskt att människor inte bara berättar vad de har varit med om utan gräver djupare, ner under handlingarna, under täcket, in i jagets skrymslen och frågar sig: varför? Det är då de personliga avslöjandena blir allmänna, ja, politiska.”

Fokus får i den här artikeln handla om det goda som #prataomdet fört med sig. Att människor delar med sig och för första gången sätter ord på sina upplevelser där man mer eller mindre kränkts, eller kränkt andra, som man kanske burit på i tystnad under många år. Utan insikt i att man inte är den enda som burit på skam och skuld kring misslyckade sexuella möten. Det finns nu ett offentligt forum för människors tankar och erfarenheter kring ett mycket tabubelagt ämne. Johanna Koljonen med flera gav oss den möjligheten.

På webbsidan www.prataomdet.se och på mikrobloggen Twitter #prataomdet finns det mängder av texter av personer som personligen berättar om sexuella möten de varit med om och som inte blivit så bra. *så som man kommunicerar på Twitter. (# kallas för hashtag och syftar till ett ämne där allt samlas om det ämnet som vem som helst kan referera till.)

Text: Anna Knöfel Magnusson

Publicerat 23 december, 2011 kl. 10:28