De brukar ringa i början av mars varje år och ställa samma fråga. Så jag borde inte bli förvånad. Ändå var det annorlunda denna gång. Nu fanns det en. En!

Den 9 mars 2011 satt jag och arbetade hemma när telefonen började ringa. En manlig homosexuell fotbollsspelare hade ”kommit ut”. Varje år, de senaste fem-sex åren, har journalister ringt och frågat om det finns någon homosexuell i herrallsvenskan. Vilken fråga, brukade jag tänka. ”Ingen aning, varför undrar du”, brukade jag svara. Men 2011 var läget annorlunda. Det hade blivit en världsnyhet. En kille som gillar en kille och som spelar fotboll. Kombinationen var ämne för en sensation. Detta rörde om i den manliga grytan, fotbollens värld. Varför ringde de då mig? Och vad skulle jag säga?

2003 skrev jag en bok, och som också är min avhandling på Stockholms universitet, om pojkfotboll som manlig fostringsmiljö. Den fick titeln ”Kom igen, gubbar!” Under fyra års fältarbete i ett pojkfotbollslag hade jag observerat vad som uttrycktes om manlighet i pojkarnas omklädningsrum. Arbetet var mödosamt då jag försökte fånga en kultur som jag var bekant med sedan min egen tid i pojkfotbollen. Steg för steg blev till slut mönstret tydligt. Manlighet uttrycks genom att ta avstånd från det kvinnliga/omanliga. De centrala uttrycken för detta är ”att inte spela som en kärring”, ”att hålla bögavstånd” och ”att inte uppträda som en invandrare”. Formen för detta var jargong, det förenklade språket som är fattigt på nyanser och rikt på hånskratt. Pojkfotbollen framstod som en miljö där normalitet bekräftas och befästs genom att ta avstånd från det avvikande. Kärringen, bögen och invandraren var ju motpoler till den vite, svenske, heterosexuella mannen – med kontroll över känslolivet. När vi beskriver andra så läcker vi mest information om oss själva, lär vi oss av detta. Som fostringsmiljö är omklädningsrummet en (sista) manlig bastion, brukar det heta. Och denna jargong, avståndstagandet, sker i slutna rum där bara pojkar och män har tillträde. Resultatet i avhandlingen pekade på hur svensk manlig heterosexualitet fostras och tar sig uttryck. I ett vidare perspektiv handlade studien inte om fotboll, enbart, utan om vilka budskap pojkar får med sig i tidiga tonåren: du ska vara stor, stark, synas, höras, klättra, kämpa, tävla och framförallt visa inga känslor. Det sista, kontrollen över känslorna, var ju vad pojkarna på olika sätt hanterade när de ”inte skulle spela som en kärring”, ”hålla bögavstånd till varandra” och inte vara så ”kaxiga eller gnälliga som invandrarkillarna”. Närheten, intimitet och känslor bör hållas i schack – bakom hårt tränade muskler och ett stelt stenansikte. Så vinner man matchen. Fotbollsmatchen.

April 2011 träffar jag nio manliga chefer på ett ledarutvecklingsprogram. De arbetar under en vecka med att förstå hur deras sätt att hantera känslor och relationer på och utanför arbetet är präglat av förväntningar på dem som män. Vilka budskap fick de som pojkar – och hur har detta påverkat dem i vuxen ålder? Jag berättar vid ett tillfälle om fotbollsstudien. De har alla, utom en, spelat fotboll som pojkar. De lyssnar, funderar och resonerar. De känner igen sig. I slutet av veckan utbrister en av dem: Varför har jag gått med på allt detta? Vad, undrar de andra. Alla budskap, förväntningar och farhågor om mig som pojke och man – hela livet, säger han. Rösten är sorgsen. ”Jag är stolt över att vara man”, säger han sedan, ”men inte på det sättet som andra vill att jag ska vara”. ”Jag vill vara på ett annat sätt – ibland”. Livet är ingen fotbollsmatch, där flest mål vinner. Livet är inte heller arbetslivet, vilket en förvånansvärt stor andel män tycks lura sig själva att tro. Och budskapet från fotbollsmatchen, om att inta tappa kontrollen och uthärda smärta och ironisera över gemenskap och nära relationer får, tycker jag mig se, konsekvenser långt utanför planen och efter det att slutsignalen hörts.

Tillbaka till journalisternas frågor. Vad ska jag säga om Anton Hysén? Och vad ska jag säga om hans pappa Glenn, som jag mötte på Pridefestivalen fyra år tidigare? Och vad ska jag säga om fotbollen – är den homofobisk? Det är en halvtimme kvar innan taxin hämtar mig och ruschen är igång: TT, Studio Ett, Aktuellt, Kvällsöppet… Frågorna återkommer om och om igen. Samma igen. Är fotbollen homofobisk? Visst är den det? Jo, kanske det, tänker jag, men är inte mediedrevet det också, i någon mening, liksom även min egen avhandling – trots allt. Försöker vi inte hantera samma fråga: Budskapen till pojkar och män om vad manlighet innebär. Visa inga känslor. Bögen visar ju för mycket, eller i alla fall fel sorts känslor, väl? Eller? Visst är väl vi, journalisterna, bättre än dom, fotbollsspelarna? Vi vann matchen – homofobmatchen. Hurra! Jag har svårt att gå med på resonemanget. Är det inte så att många män ser i fotbollens värld överdrifter i sitt eget beteende, det som pågår till vardags, men i samma sekund som fotbollen utpekas som boven i dramat vill man vända fotbollsjargongen ryggen och på alla sätt markera sin oskuld. Jag tycker mig, tvärtom, se fotbollsmatcher lite var dag, lite överallt, vare sig det finns hörnflaggor, linjedomare eller inte i närheten.

Fotbollsledaren Bill Shankley uttryckte ungefär att fotboll inte är som livet självt – det är mycket mer än så. Hur menade han? Om vi nöjer oss med jämförelsen mellan fotboll och livet blir det också svårt att greppa, tycker jag. Jag ser gärna fotboll, jag har spelat fotboll. Det finns några få som har fotboll som arbete. Men. Som om livet vore en fotbollsmatch? Flest mål vinner. Visa ingen svaghet när du blir tacklad. Krama när det blir mål, men inte när matchen är slut. Män som tror att de i vuxen ålder fortfarande ska få och söker bekräftelse i att vara pojkar odlar ofta denna grabbiga kultur: vara stor, stark, synas, höras, kämpa, klättra och tävla – och, framförallt, visa inga känslor. Som vore livet en fotbollsmatch.

Jesper Fundberg

Publicerat 15 augusti, 2011 kl. 11:19