Tonåringar, både pojkar och flickor, utsätter andra ungdomar och barn för sexuella övergrepp, enligt dem själva[1]. I hälften av fallen handlar det om övergrepp mot barn och varannat barn av dessa är ett syskon eller en släkting.Att ungdomar kan utsätta andra sexuellt utmanar den stereoptypa föreställningen om att det bara är medelålders män som utsätter barn för övergrepp, men ännu värre:
- Det kan hindra oss från att se att unga begår övergrepp och då även flickor, säger Cecilia Kjellgren, som ägnat de senaste åren åt att forska om sexuella övergrepp bland tonåringar.

I slutet av förra året kunde vi i svenska medier läsa om två fall, oberoende av varandra, där tonårspojkar, 12 och 15 år gamla, gripits misstänkta för en rad sexövergrepp mot kvinnor.

Reaktionerna var starka, men visade också okunskap bland vuxna om ungas sexualitet, där bland andra kriminolog Jerzy Sarnecki var förvånad och menade att 15-åringar inte har sådan sexualitet, enligt SVT.

Tidigare under hösten 2009 kom Ungdomsstyrelsens rapport Se mig! Unga om sex och internet. Den visade bland annat att barn och unga ofta väljer att inte berätta för vuxna att de varit med om sexuella övergrepp.

Vuxen: Har du varit med om det?

Tjej (13 år): Ja, så där halvt. Han tjatade. Jag sa nej men han tog av mig

byxorna och körde ändå.

Vuxen: Försökte du gå därifrån?

Tjej: Visste inte vad jag skulle göra, bara låg kvar där.

Vuxen: Men du har inte anmält honom?

Tjej: Nej.[2]

Samtidigt publicerade socionomen Cecilia Kjellgren sin avhandling om sexuella övergrepp bland tonåringar, där hon hänvisar till delstudier där 5 procent av pojkarna och 1 procent av flickorna säger att de tvingat någon till sex.

Utifrån sina studier har hon beräknat att ca 10 procent av övergreppen som tonårspojkar begår blir anmälda, vilket innebär att 90 procent – mörkertalet – är orapporterade.

Varför berättar inte barn när ungdomar utsätter dem för övergrepp?

– Svårigheterna för barn att berätta ser likadana ut när förövaren är ung som vuxen och särskilt om förövaren finns inom familjen. De utsätts för samma sorts manipulation av en ung förövare och kan ha svårt att förstå det som händer.

Varför anmäler inte tonåringar jämnåriga som begår sexuella övergrepp mot dem?

- Det finns olika skäl till det. En del berättar inte för någon vuxen att de varit utsatta för en våldtäkt, men berättar kanske för en kompis i stället. Det kan hänga samman med att man följt med någon hem, fast man lovat sina föräldrar att inte göra det. Kanske har man druckit för mycket, stannat kvar ensam hos ett gäng killar efter att kompisarna gått hem. Då kan det vara svårt att berätta.

- Om man själv tycker att man utsatt sig för risker, kanske skuldbelägger sig själv för att det gick som det gick och påverkad av sådana attityder som förekommer, kan det hända att man inte ser det som övergrepp och därför inte gör någon polisanmälan.

Sen finns de så kallade våldtäktsmyterna om att vissa beteenden signalerar att det är ok att ha sex med den som inte säger ja.

- Det fungerar som ursäkter och avlastar förövarens eget ansvar.

Men har vi inte kommit längre när det gäller vem som bär ansvar och skuld?

- Jag tror att vi kanske har tagit något litet steg under de sista 20 åren i att förkasta synen på offrets skuld.

Socialstyrelsen konstaterade dessutom redan år 2000 att 20 procent av sexbrottsanmälningarna bland ungdomar inte leder till någon utredning inom socialtjänsten och att det fortfarande är likadant.

Vad beror det på?

- Det finns inga förklaringar, säger Cecilia.

Däremot kan det bero på en rad omständigheter, som bristande kunskap. Man måste ha mod också, för att hålla kvar fokus på övergreppen inför förnekande ungdomar och föräldrar.

- Brist på kunskap och mod kan leda till en bagatelliserande attityd bland handläggare, som gör att de inte betraktar ungdomars handlingar som så allvarliga. Eller tänker: ”Man kan inte döma någon emot sitt nekande” och så inleds ingen utredning.

En annan förklaring som hon tror kan spela in i att utredningar uteblir är att ungdomar som begått övergrepp själva varit offer för våld eller övergrepp.

- Ibland finns en tendens att se ungdomar bara som offer och beteendet som ett symptom på att man varit utsatt. Men ungdomar som begår övergrepp är i princip alltid medvetna om att de gjort det. Det kan känna både skuld och ånger och försvarar sig med att förneka det som skett.

Hon hänvisar till undersökningar som visar att en tredjedel av tonårspojkarna och hälften av tonårsflickorna som begått sexuella övergrepp har själva blivit utsatta för det. De flesta ungdomsförövare fortsätter inte som vuxna, men 20-30 procent återfaller när de blir äldre om de inte får specifik behandling för beteendet. En särskilt anpassad behandling sänker risken för återfall avsevärt.

Som sagt, några små steg är tagna på vägen att mer öppet tala om sexuella övergrepp där ungdomar utsätter barn och andra unga.

- Men det är många steg kvar att ta, säger Cecilia.

Med det menar hon att arbetet med att utbilda yrkesgrupper som möter de utsatta måste fortsätta, så att de kan utveckla en lyhördhet att ta emot berättelser om sexuella övergrepp och om avvikande sexuella beteenden. Dessutom behöver de som sysslar med de här frågorna delta mer i den offentliga debatten för att fortsätta synliggöra frågor om sexualitet och slå larm när attityderna är ”på glid”.

Monika Wehlin

[1] Cecilia Kjellgren, Adolescent sexual offending. Prevelence, risk factors and outcome (Lund, 2009)

[2] Citaten är hämtade ur en intervju i P1-programmet Generation Z, 2009, om sexuella övergrepp bland unga.

Publicerat 7 oktober, 2010 kl. 11:06