Under slutspurten i den svenska valrörelsen drar ett samtal om mäns våld mot kvinnor i krig och fred i världen med Margot Wallström, FN:s representant mot sexualiserat våld i konflikter fullt hus.
Mer folk vill lyssna på henne än när samtliga riksdagspartier skickar fram sina representanter för att möta väljarna, i samma fråga utifrån ett svenskt perspektiv.
Hur kommer det sig?

Beror det på att hon fortfarande, drygt tio år efter att hon lämnat svensk inrikespolitik hamnar i Sveriges drömregering, om svenska folket själv får välja?

Eller är anledningen att hon får fler röster än Carl Bildt till posten som ny utrikesminister, om man lyssnar på hemmaopinionen[1]?

Svaren på frågan om Margot Wallströms ihållande popularitet och tilltro till att hon kan göra skillnad må vara flera, men om man går till svenska folkets hjärtan tycks hon ha kommit för att stanna i många av dem.

Mitt i den svenska högsommaren, dagen innan hon ska lämna Selma Lagerlöfs Värmland – närmare bestämt Karlstad där hon växte upp – för New York, får jag ett samtal med henne om hennes mål med sitt nya jobb de närmaste två åren.

Sen FN-chefen Ban Ki-Moon i slutet av januari utnämnde Margot Wallström till toppjobbet har hon hunnit med två tjänsteresor, dels till krigets Kongo och dels till Liberia, som efter14 års inbördeskrig nu befinner sig en efterkrigssituation sen sju år tillbaka.

Men först lite om Margots yrkespersonliga resa.

Den tar sin början på 1970-talet, som ombudsman i SSU, socialdemokratiska ungdomsförbundet i Karlstad med riktning mot svenskt (s)-märkt riksdags- och regeringsarbete i Stockholm under knappt två decennier (1980- och 1990-talet). Efter en kort avstickare 1998 till Sri Lanka, som direktör vid Worldwide Global Media, korsar Margots röda linje Sveriges gränser 1999 med destination EU-kommissionen där hon blir kvar tio år: Först som EU-kommissionär med ansvar för miljö (tar bland annat fram kemikaliedirektivet Reach och ger ut boken Folkens Europa, 2004 med den svenske EU-parlamentarikern Göran Färm) och från 2004 som vice ordförande i EU-kommissionen, ansvarig för kommunikation med EU-medborgarna.

I början av året, vi skriver nu 2010, är det dags för henne att packa väskan igen och den här gången sträcker sig resrutten från den europeiska kontinenten till den amerikanska och FN-skrapan i New York.

Margots medförfattare till boken om EU, Göran Färm, är för övrigt en gammal bekant från SSU-tiden på 1970-talet, då han var journalist på Västerbottens Folkblad. Han minns henne tydligt från den tiden.

- Redan då syntes begåvningen. Hon hade så lätt att uttrycka sig.[2]

En annan svensk som följt Margot Wallströms arbete i EU på nära håll är EU-journalisten Ylva Nilsson, som jobbat elva år i Bryssel.

- Det är roligt att Margot nu fått sitt drömjobb, säger hon och hänvisar till Wallströms engagemang i frågor som rör kvinnors deltagande i beslutande organ.[3]

Något som uppmärksammades i media i hela världen när hon, i egenskap av vice ordförande i EU-kommissionen, 2008 i en intervju i Sydsvenska Dagbladet[4], hävdade att en inre krets av manliga makthavare – ”gubbväldet” – gör upp i slutna rum om EU:s viktiga toppjobb.

- Det är otroligt att bara män nämns och att allt sker bakom kulisserna, sa hon då.

När jag frågar Margot om det där med drömjobb stämmer, tillägger hon att hennes engagemang i kvinnors situation är långvarigt:

- Jag var faktiskt jämställdhetsminister i den svenska regeringen 1988.

I jämställdhetens namn kan nämnas att hon i samband med det jobbet flyttade delar av departementet till Karlstad för att få mer tid med familjen.

Under sin tid i EU återkom hon ofta i sina tal till att kvinnors liv begränsas av det faktum att de är födda till kvinnor; att kvinnors villkor på många sätt är sämre än mäns, bland annat när det gäller lön och inflytande.

Ingen nyhet heller för FN, som numera är Margot Wallströms nya arbetsplats.

FN uppmärksammade kvinnors särskilda villkor för tio år sen genom införandet av resolution 1325, om kvinnor, fred och säkerhet i väpnade konflikter. Den allmänt hållna formuleringen har sen dess skärpts i ytterligare tre resolutioner: 1820 riktar in sig på att förhindra sexuellt våld, medan 1888 lägger fokus på att installera en särskild representant – Margot Wallström – med ansvar att minska det sexualiserade våldet i krig och konflikter och 1889 går ut på att stärka kvinnors deltagande i fredsprocesser.

I Margot Wallströms uppdrag ingår att hon rapporterar direkt till generalsekreteraren Ban Ki-Moon och säkerhetsrådet, som är FN:s högsta beslutande organ. Hon menar att det visar att frågan nu prioriteras inom FN-systemet och att det skett en öppning för förändring i synsättet på kvinnor i konflikter. Efter två år ska hennes arbete utvärderas, för att se om arbetet därefter ska fortsätta i den form det har nu eller uppgå i UN Women[5], en ny enhet inom FN-systemet som startade så sent som 2 juli i år.

Själv har hon satt upp ett 5 punktsprogram för sitt arbete:

1. Straffriheten för sexuellt våld mot kvinnor ska bort.
2. Mobilisera politiskt ansvarstagande för kvinnors mänskliga rättigheter.
3. Harmonisera insatserna inom FN-systemet bättre
4. Faktainsamling om det sexualiserade våldet
5. Opinionsbildning

Eftersom uppdraget är begränsat till två år kommer arbetet att fokuseras på 5-7 länder. Kongo och Liberia, som hon redan besökt är två av dem.

- Sudan med konflikterna i Darfur är ett annat. De andra länderna är inte slutgiltigt fastställda, men det finns flera länder i Afrika, Neapel, Burma och Colombia som ligger högt på listan.

I september kommer det slutgiltiga beslutet att fattas och då får vi veta vilka de prioriterade länderna är.

I samarbetet med Liberia, som sen sju år tillbaka befinner sig i en efterkrigssituation efter 14 år av inbördeskrig, fortsätter det sexualiserade våldet mot kvinnor att vara ett civilt problem. Margot Wallström kommer som en följd av deras önskemål om hjälp, skicka ett team med rättsexperter och Liberia blir därmed det första landet som tar emot dem. Rättsteamet ska se över lagstiftningen och rättsprocesserna kring sexualiserat våld för att fler ska dömas.

- I Liberia vill man också ha hjälp med att driva en antivåldtäktskampanj, så det ska vi göra.

Mötet med kvinnor i postkrigets Liberia har gjort stort intryck på Margot Wallström. I vårt samtal och flera gånger när hon medverkar i svensk media återkommer hon till det. Det gör hon också i ett samtal om sitt nya arbete med ca 200 kvinnor på Stockholms äldsta kvinna jour, Alla kvinnors hus, återkommer hon till de liberianska kvinnornas styrka och vilja att återuppbygga och utveckla samhällets institutioner och mellanmänskliga relationer.

I landets första allmänna val efter krigsslutet 2005 segrade Ellen Johnson-Sirleaf . Hon blev därmed inte bara Liberias, utan även Afrikas, första kvinnliga president.

- Vi måste göra allt vi kan för att stötta henne.

I berättelsen om Liberias krigsslut spelar kvinnorna en central roll.

- När männen inte lyckades slutföra fredsförhandlingarna, organiserade sig kvinnorna och en grupp barrikaderade dörren till rummet där männen skulle skriva under fredsavtalet och hotade med att klä av sig nakna om de inte kom ut med freden i hand.

Kvinnorna behövde aldrig lätta på klädseln – en stor skam i Liberia – utan freden undertecknades. Sen dess har kvinnor på landsbygden inrättat fredshyddor. där har kvinnor rådslag kring frågor som rör byns angelägenheter. Ett maktcentrum i miniformat, dit männen inte har tillträde, om de inte bjuds in av kvinnorna.

- Idén kommer från de palavas (”krigshyddor”) där män tidigare samlades för att dra upp riktlinjerna under inbördeskriget.

En kvinna, som kommit för att lyssna på Margot Wallström på Alla kvinnors hus i Stockholm, reser sig upp och berättar om sitt mångåriga arbete i Liberias grannland Sierra Leone efter landets inbördeskrig under 1990-talet.

- Kvinnorna är oerhört starka även i Sierra Leone, som är ett av världens fattigaste. De stängde hela landet och tog över fredsförhandlingarna och såg till att freden genomfördes.

Margot Wallström lyssnar och nickar instämmande och efter mötet får hon namn och kontaktuppgifter till kvinnor som engagerat sig i Sierra Leone.

Ett annat möte som så här långt påverkat Margot Wallström djupt inträffade under hennes resa i Kongo. Där träffade hon Denis Mukwege, chefskirurg vid Panzisjukhuset i Bukavu.[6]

- Han är en god människa, som tagit emot tusentals kvinnliga patienter som utsatts för brutala våldtäkter i kriget. Han säger att det är kriget som fört in det fruktansvärda våldet mot kvinnorna i Kongo och påpekar att omvärlden inte ska tro att det sexualiserade våldet är kulturellt.

Margot Wallström håller med och citerar USA:s förre utrikesminister Madeleine Albrights syn på våldtäkt: ”Det är varken sexuellt eller kulturellt. Det är kriminellt.”

Hon har bestämt sig för att aldrig mer säga att det sexualiserade våldet mot kvinnor är ”ett komplext problem” och är helt övertygad om att det går att stoppa som fenomen i krig och konflikter.

- Se på landminorna, de lyckades vi få bort. Men för att det ska gå krävs att FN-systemet används effektivt, bland annat för att straffa de skyldiga.

Brottmålsdomstolen i Haag kommer under hösten i flera rättegångar fokusera på brott som rör sexualiserat våld mot kvinnor i krig och konflikter, bland andra står flera militära ledare i Kongo inför rätta.

Margot Wallström ser rättegången 2009 mot militärledaren Jean-Pierre Bemba i Centralafrikanska republiken, som ett principiellt viktigt fall på grund av att han åtalades för krigsbrott för att inte ha förhindrat sexuellt våld.

Efter sina två år på FN-jobbet vill hon se att insikten kring sexualiserat våld mot kvinnor i krig och konflikter är på samma nivå, som den som finns kring barns situation. På sikt vill hon även att samma sanktioner – bland annat reseförbud, beslagtagning av tillgångar och rättegång – som gäller kring brottet sexuella övergrepp mot barn, även ska gälla kvinnor, som utsätts för det i krig och konflikter.

Hillary Clinton, USA:s utrikesminister har personligen engagerat sig i frågan kring kvinnors situation i krig och Margot Wallström är tacksam för att hon och Obama-administrationen drev på säkerhetsrådet i frågan 2008. Det innebär att FN:s högsta beslutande organ numera erkänner att systematiska våldtäkter kan utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet och att sexullt våld mot civila i konfliktområden ska förhindras (resolution 1820).

Kvinnors deltagande i fredsprocesser och jämn könsfördelning i fredsmissioner i konfliktregioner är andra förändringar som FN vill se (resolution 1889).

Av 300 fredsavtal som slutits under de senaste 15 åren är det bara 18 som nämnt problemet med sexuellt våld, visar en undersökning av FN: kvinnoorganisation UNIFEM.

- Det borde vara förbjudet att starta en fredsförhandling om inte kvinnorna är med. Jag är för kvinnlig kvotering i det fallet.

Så talar en förre detta svensk jämställdhetsminister från ett land långt från krig i både tid och rum, där kvinnor gick samman och hotade med en kvinnolista för att öka antalet valbara kvinnor i riksdagsvalet 1994.[7] Vi får se hur hon lyckas med den svenska modellen i FN.

Flera svenska kvinnor har gjort sig kända genom sitt arbete i FN före Margot Wallström, som härmed skriver in sig i en stark svensk kvinnotradition. I denna långa historiska kedja av kvinnor som arbetat för fred, nedrustning och säkerhet återfinns namn som; Alva Myrdal, Ingrid Segerstedt Wiberg, Inga Thorsson och Maj Britt Theorin. Dessutom var Dag Hammarskjöld, FN:s svenske generalsekreterare 1953-961.

Monika Wehlin

[2] Emily von Sydow, Margot Wallström. Den svenska modellen, s. 25.

[3] Margot Wallström är sen november 2007 ordförande i Ministerial Initiative, som är en del av Council of Women World Leaders, en rådsförsamling där ca 40 av världens kvinnliga presidenter och regeringschefer ingår. Ministerintiativets syfte är att bland kvinnliga ledare utveckla demokrati, jämställdhet och ledarskap i världen genom ett globalt utbyte. Wallström övertog ordförandeskapet efter Madeleine K. Albright, fd utrikesminister i USA.

[4] Sydsvenska Dagbladet, 080208.

[5] FN har genom ett reformarbete slagit ihop fyra internationella jämställdhetsorganisationer till en enhet, som ska dra upp riktlinjer och bedriva verksamheter knutna till kvinnors mänskliga rättigheter.

[6] Läs mer om Denis Mukwege i artikeln ”Den långa vägen för våldtagna kvinnor till säkerhetspolitiska aktörer”, s…

[7] Ett hot som gjorde att det socialdemokratiska partiet ställde upp med varannan kvinna på valbar plats.

Publicerat 7 oktober, 2010 kl. 11:16