Barn är mer kompetenta än vi någonsin anat när det gäller att vittna om sexuella övergrepp och de fantiserar inte mer än andra.
Däremot kan det bero på den vuxna intervjuaren vad och hur barnen berättar och för att få barn att med egna ord tala om vad som hänt krävs specialkunskap.
Ann-Christin Cederborg, professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet, vet en hel del om hur man får barn att berätta. Sen några år tillbaka leder universitetsutbildningen för poliser som intervjuar barn som misstänks vara utsatta för brott.
”Det där kan jag.” ”Jag vet hur man gör, för jag har gjort det i många år.”
Citaten är inte helt ovanliga när Ann-Christin möter poliser, som har erfarenhet av att förhöra barn i brottsutredningar och nu ska utbildas i hur man intervjuar barn.
Själv tänker jag på förskolan Tittmyran utanför Gävle, när jag ser ut över vinterlandskapet vid Brunnsviken från Ann-Christins arbetsrum på den nyskapade institutionen för barn- och ungdomsvetenskap och hör henne tala om den kompletterande utbildningen som pågått sedan 2007.
För drygt tio år sen infördes genusperspektiv på Tittmyran, för att barnen inte skulle begränsas av sina könsroller. Personalen sa: ”Men vi behandlar alla barn lika.” och tyckte inte att det behövde ändra något i sitt sätt mot dem. Tills de började dokumentera vad de gjorde med videokamera och fick en chock över att se den stora skillnad mellan hur de var mot flickor respektive pojkar.
Kanske blir Ann-Christin Cederborgs bok Barnintervjuer från 2000 på sikt – ingår i polisernas kurslitteratur – samma kioskvältare för att föra fram barnperspektiv bland poliser och andra yrkesgrupper som möter utsatta barn för att höra deras berättelser, som genuspedagogen Kajsa Wahlströms bok Flickor, pojkar och pedagoger blev efter Tittmyran-projektet i slutet av 1990-talet.
- Barnet måste få hjälp med att förstå vad polisen arbetar med utan att poliser berättar ingående om brottsmisstanken. För att ge det behöver den som intervjuar ha insikt i vad barnet kan eller skulle kunna berätta och då krävs en del kunskap i utvecklingspsykologi, säger Ann-Christin.
Under utbildningen får poliserna lära sig hur barn i olika åldrar kan tänka, minnas, hur deras språkutveckling är, hur de fantiserar och tolkar världen.
- Det finns inga vetenskapliga redskap för att bedöma ett barns trovärdighet. För att göra det handlar det mer om vilka förutsättningar man ger barnet att vara trovärdigt. I det sammanhanget kan psykologin berätta om barn i olika åldrar och vad man kan förvänta sig av dem.
När Ann-Christin motiverar vikten av utvecklingspsykologi på det sättet inför sina studenter händer det att hon får invändingen: ”Men åklagaren vill veta…”.
- Då svarar jag: ”Tänk inte på åklagaren utan utgå ifrån barnets förutsättningar att berätta så korrekt som möjligt.”
Det är det som kallas barnperspektiv, tänker jag och förstår att det inte kan vara helt lätt att tänka om, vilket jag samtidigt inser – när jag hört Ann-Christin berätta och läst hennes bok – delvis är en förutsättning för att få barn att berätta med egna ord och utifrån sig själv. I stället för att de påverkas av intervjuarens frågor, som kan vara formulerade utifrån den vuxens förförståelse, egna uppfattningar och värderingar av vad som hänt.
Det har skett en explosionsartad utveckling vad gäller kunskaper om barns förmågor och kapacitet att återge vad de varit med om. Forskningen visar att barn har mer kompetens än vi tidigare anat. Men det är många variabler som är betydande för hur och vad de berättar.
Så skriver Ann-Christine i Barnintervjuer. Hon menar att barn, trots begränsningar, kan betraktas som helt kapabla att ge användbar information vid ett polisförhör. Om de intervjuas på ett kompetent sätt med frågor som är anpassade till dem, vill säga.
Monika Wehlin
Här följer några tips hämtade ur Ann-Christin Cederborgs bok Barnintervjuer och intervjun med henne.
- Lyssna mer än tala.
- Undvik moraliserande yttranden.
Exempel:
Intervjuaren: Gör du någonting för att freda dig ifrån det här?
Intervjuaren: Mm. Har du haft, när det här händer att han kramar dig, har du själv haft någon del i det att du kramar tillbaka så där?
- Undvik beröm
Beröm kan stimulera barnet att berätta detaljer som är felaktiga.
- Undvik tvingande yttranden
Om barnet säger ”jag vet inte”, så kan det vara så eller att det inte skett något övergrepp.
Hur ska jag fråga?
Huvudregeln är att minimera användandet av specifika, fokuserade frågor på sådant som barnet inte nämnt och i stället uppmuntra till att det frivilligt utvecklar sin berättelse. Allmänt gäller att komma ihåg att många barn själva kan berätta.
- Använd öppna frågor
De bästa frågorna är öppna och inleds med: Berätta-, förklara-, beskriv vad som hände. Ju yngre barnen är desto mer måste man konkretisera frågorna.
- Specifika frågor
Följer upp barnets tidigare berättelse med: Vem? Vad? Var? När? Hur? och Varför?
- Undvik slutna frågor
Flera forskare rekommenderar att intervjuare ska försöka avhålla sig från frågor som innebär att barnet bara kan svara ja eller nej.
- Undvik absolut suggestiva yttranden
Exempel: Han var dum emot dig eller hur?
Suggestiva frågor har största negativa effekt på barnets berättelse, för de antyder en förväntan på ett speciellt svar.
Publicerat 7 oktober, 2010 kl. 11:15