Barns boende – hos vilken av föräldrarna ska barnet bo?

I en artikel som jag skrev i Våga Se hösten 2004 redogjorde jag för vad vårdnad om barn innebär och under vilka omständigheter en förälder kan få ensam vårdnad. Det är, som jag redogjorde för i artikeln, svårt att få ensam vårdnad och mycket ofta beslutar istället domstolen att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad om barnet.
Om domstolen bedömer att det finns förutsättningar för föräldrarna att kunna samarbeta kring frågor som rör barnet och således bestämmer att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad kan domstolen ändå hjälpa föräldrarna med den fråga som är en 
av de vanligaste anledningarna till att föräldrarna vill ha ensam vårdnad och det är frågan om hos vilken förälder barnet ska bo.
Lagen föreskriver att domstolen ska besluta hos vilken förälder barnet ska bo utifrån vad som är bäst för barnet. Frågan är då vad som är bäst för barnet.

I vissa fall torde det inte vara så svårt att avgöra vem barnet ska bo hos. Om t ex den ena föräldern är dömd för brott mot barnet, har ett pågående alkohol- eller narkotikamissbruk eller är svårt psykiskt sjuk torde domstolen utan några problem besluta att barnet ska bo hos den andra föräldern. Dessvärre är det ju ibland mycket svårt att bevisa att en förälder inte är lämplig boförälder pga nu nämnda anledningar.
För det fall den ena föräldern inte har varit särskilt aktiv i barnets omvårdnad och skötsel eller om den föräldern har varit mycket frånvarande och inte träffat barnet på länge är det inte heller särskilt svårt för domstolen att besluta om vem av föräldrarna ska bli boförälder.

Det svåraste ärendena för domstolarna att besluta i är sådana där, i vart fall till synes, föräldrarna bedöms vara lika lämpliga och båda har tagit lika stort ansvar för barnen under den tiden innan föräldrarna separerade. I de fall där båda föräldrarna är lika bra för barnet väljer ofta domstolarna att besluta att barnet ska bo växelvis varannan vecka hos föräldrarna. Jag ska skriva mer om växelvis boende i kommande artiklar varför jag väljer att inte gå närmare in på växelvis boende i denna artikel.
I en del fall kan det dock vara så att växelvis boende inte är lämpligt pga att föräldrarna bor alltför långt ifrån varandra eller pga att barnet bedöms vara för litet för att må bra av växelvis boende eller kanske för att barnet själv har gett klart besked att barnet inte vill bo växelvis hos föräldrarna men inte vill välja själv hos vilken förälder hon/han ska bo hos. För att domstolarna ska ta hänsyn till vad barnet själv vill måste barnet dock ha uppnått viss mognad. När barnet har fyllt 12 år tas mycket stor hänsyn till vad barnet själv vill. Innan barnet har fyllt 12 år tas viss hänsyn beroende på ålder och barnets mognad.
Om domstolen inte kan döma till växelvis boende av någon anledning måste domstolen fatta sitt beslut utifrån andra kriterier.

Ofta väljer domstolen att låta barnet bo kvar i det hem som tidigare varit familjens gemensamma hem. Domstolen skriver ofta i sina domskäl att det är viktigt för barnet att få bo kvar i sin invanda miljö, dvs bo kvar i samma bostad, gå kvar i samma förskola/skola och få ha kvar sina gamla vänner.
Den föräldern som vill ha barnet boende hos sig ska således tänka sig för innan han/hon flyttar från det gemensamma hemmet. I de fall då en villa varit familjens gemensamma hem måste ju en av parterna lösa ut den andra parten i bodelningen efter skilsmässan/separationen. Alltför ofta är det fortfarande mannen som är den ekonomiskt starka och kan lösa ut kvinnan medan kvinnan inte har möjlighet att lösa ut mannen. I de fall där den som är ekonomiskt starkare än den andra också vill göra allt för att försvåra livet för den ekonomiskt svaga kan den förstnämnda försvåra och fördröja bodelningen så att den ekonomiskt svagare inte får ut några pengar på kanske flera år och inte kan köpa sig en bostadsrätt/villa och inte heller lyckas få någon hyresrätt, som ju alltid är svårt att få där det råder bostadsbrist.
Den ekonomiskt svaga kan därför tvingas att hyra en lägenhet i andra hand och kanske kommer att bo långt ifrån barnets invanda miljö/förskola/skola/vänner. I sådana fall blir det ofta den ekonomiskt starka som får barnet boende hos sig och den som tvingas flytta runt i andrahandslägenheter får nöja sig med umgänge. Den nu beskrivna situationen är djupt orättvis och otillfredsställande både för föräldern och för barnet, men mycket svår att göra något åt.

- föräldrarnas inställning till barnets umgänge med den andre föräldern
En annan omständighet som domstolarna ibland tar stor hänsyn till när de bestämmer vem av föräldrarna barnet ska bo hos är de respektive föräldrarnas inställning till barnets umgänge med den andra föräldern. Om en av föräldrarna visar att han/hon egentligen helst skulle se att den andra föräldern inte fick träffa barnet alls och den andra föräldern uppger att han/hon tycker att det är väldigt viktigt att barnet får träffa den andra föräldern kan domstolen besluta att barnet ska bo hos den föräldern som är välvillig till att barnet ska få mycket umgänge med den andra föräldern och som således kommer att tillgodose barnets behov av umgänge med den andra föräldern.
Denna inställning kan naturligtvis vara bra för barnet för det fall den förälder som helst inte vill att barnet ska träffa den andra föräldern har en sådan inställning pga en personlig vendetta mot sin fd partner. Skulle det emellertid finnas någon verklig grund för att en föräldern inte vill att barnet inte ska träffa den andra föräldern, om det t ex finns misstankar/vetskap om övergrepp eller att barnet inte har det bra hos den andra föräldern, kan resultatet av domstolen inställning bli katastrof för barnet om misstankarna om att barnet kommer att fara illa inte går att bevisa och domstolen kanske uppfattar den förälderns anklagelser om missförhållanden enbart som ett sätt att smutskasta den andra föräldern och att domstolen av den anledningen beslutar att barnet ska bo hos förövaren.

I processer som rör vårdnad, boende-och umgänge kan domstolen ge i uppdrag till socialförvaltningen att verkställa en vårdnads-, boende och umgängesutredning. Under en sådan utredning ska barnet komma till tals och socialsekreterare ska prata enskilt med barnet för att försöka utröna barnets egen vilja och önskan. Ofta kan det dock vara så att barnet är skrämt av någon av föräldrarna och inte vågar ge uttryck för sin egen önskan eller också kan det vara så att barnet slits av en lojalitetskonflikt mellan föräldrarna att det inte vågar ge uttryck för sin egentliga vilja och önskan. Jag har träffat många människor, både barn och nu vuxna, som har varit utsatt för mycket allvarliga övergrepp av någon förälder men vid socialförvaltningens utredningar har de ändå valt att dölja sanningen, av den ena eller andra anledningen, och istället sagt att de vill bo med eller i vart fall ha regelbundet umgänge med förövaren. Det är mycket svårt att komma till rätta med detta och det krävs definitivt mycket mer än en eller två timmars samtal med en socialsekreterare för att få dessa barn att berätta om ”den stora hemligheten”.

För er som vill läsa mer om lagen som behandlar barns boende om finner ni den i 6 kap i föräldrabalken i lagboken. Förarbetena finner ni i regeringens proposition 1997/98:7.
Barbro Sjöqvist

Hur får man ut skadestånd?
I den förra artikeln berättade jag om när någon som utsatts för brott kan
få skadestånd. I denna artikel ska jag berätta om hur man får ut det
skadestånd som domstolen beslutar att den dömde ska betala.
Om målsäganden hade ett målsägandebiträde i domstolen bör detta
målsägandebiträde ha informerat målsäganden om hur man får ut
skadeståndet. Det är dock inte alltid så sker, antingen kan
målsägandebiträdet glömma att informera eller också kan målsäganden glömma
vad målsägandebiträdet har sagt. Målsäganden är ofta så uppfylld av olika
känslor i anledning av att hon/han har utsatts för brott och pga
rättegången att hon/han helt enkelt glömmer bort vad han/hon har blivit
informerad om.
Det händer ofta att jag får höra att någon har blivit tilldömd skadestånd
men att den som dömts att betala skadestånd aldrig betalade något. Tyvärr
kommer inte pengarna av sig själva in på målsägandens bankkonto utan
målsäganden måste i de flesta fallen själv vara aktiv.

Frivillig betalning
Om det är så att målsäganden har skyddad adress kanske den som dömts att
betala ut skadeståndet helt enkelt aldrig får en chans att gottgöra sig
eftersom han/hon inte vet vart pengarna ska skickas. Det är därför
viktigt, om man tror att den som dömts att betala skadestånd självmant
kommer att betala, att den personen får information om var pengarna ska
sättas in. Ofta kan målsägandebiträdet vara behjälpligt och låta den
skadeståndskyldige sätta in pengarna på målsägandebiträdets
klientmedelskonto för att sedan vidarebefordra pengarna till målsäganden.
Enligt min erfarenhet är det ganska sällsynt att den som dömts att betala
ut skadestånd dels har pengar att betala med och dels betalar frivilligt.
Kronofogdemyndigheten
Domstolen ska, när domen vinner laga kraft, dvs när domen inte går att
överklaga längre, skicka en kopia på domen till kronofogdemyndigheten.
Kronofogdemyndigheten ska då skicka en förfrågan till målsäganden om
målsäganden vill ha hjälp med att driva in fordran från den
skadeståndsskyldige. Det är då mycket viktigt att målsäganden svarar
kronofogdemyndigheten att hon/han vill ha hjälp. Om inte
kronofogdemyndigheten får något svar så kan naturligtvis inte
kronofogdemyndigheten själv driva in fordran utan något uppdrag. Tyvärr är
det ju så att myndigheter ofta använder ett språk som skrämmer människor
och/eller som människor inte förstår. Detta gäller särskilt för de
invandrare som inte kan svenska eller som kan svenska dåligt. De får ingen
hjälp från kronofogdemyndigheten att få förfrågan översatt och det
resulterar ofta i att dessa målsäganden inte svarar kronofogdemyndigheten
av ren okunskap.
Det är således viktigt att svara kronofogdemyndigheten att man vill ha
hjälp. Kronofogdemyndigheten gör då en undersökning hur den
skadeståndsskyldiges förmögenhetsförhållanden ser ut. Om
kronofogdemyndigheten finner att han/hon har pengar på banken så kan
kronofogdemyndigheten ta så mycket pengar som motsvarar skadeståndet och
ge till målsäganden. Om den skadeståndsskyldige har någon fastighet eller
bostadsrätt kan kronofogden göra en så kallad utmätning dvs fastigheten
eller bostadsrätten försäljs av kronofogden och pengarna ges sedan till
målsäganden. Om den skadeståndskyldige har en hög lön kan kronofogden ta
en del av lönen varje månad och ge till målsäganden (införsel).
Det är viktigt att påpeka att det inte kostar något för målsäganden att få
hjälp från kronofogdemyndigheten.

Försäkringsbolaget
Om kronofogdemyndigheten misslyckas med att driva in skadeståndet från den
skadeståndsskyldige måste målsäganden gå vidare till sitt eget
försäkringsbolag. Ibland kan försäkringsbolaget genom den egna hem-eller
olycksfallsförsäkringen betala ut det skadestånd som den
skadeståndsskyldige ej kan betala. Om man inte har någon egen hem-eller
olycksfallsförsäkring bör man kontrollera med sin fackförening om man är
försäkrad genom fackföreningsavgiften. Om man inte är med i någon
fackförening bör man kontakta sin arbetsgivare eftersom det kan hända att
arbetsgivaren har en försäkring för täcker arbetstagarnas skadestånd.
De flesta försäkringsbolag betalar inte ut ersättning för skadestånd om
den skadeståndsskyldige var far/mor, sambo eller gift med målsäganden och
de bodde ihop vid den tiden då brottet begicks. 
Eftersom det tar tid för kronofogdemyndigheten att komma fram till att det
inte finns några pengar att hämta hos den skadeståndsskyldige kan det var
en god idé att samtidigt som man meddelar kronofogdemyndigheten att man
vill ha hjälp därifrån också göra en så kallad skadeanmälan till
försäkringsbolaget. Försäkringsbolaget kommer sannolikt inte att fatta
något beslut förrän kronofogdemyndigheten har uttömt alla möjligheter att
driva in fordran från den skadeståndsskyldige men det kan vara bra att
redan ha inlett och etablerat en kontakt med försäkringsbolaget den dagen
man får besked från kronofogdemyndigheten att alla indrivningsförsök
misslyckats.

Brottsoffermyndigheten
Om kronofogdemyndigheten inte har lyckats driva in fordran från den
skadeståndsskyldige och försäkringsbolaget av någon anledning inte heller
betalar ut skadeståndet återstår Brottsoffermyndigheten i Umeå.
Om målsäganden ansöker om ersättning från Brottsoffermyndigheten innan
kronofogdemyndigheten och försäkringsbolaget har gett besked att de inte
kan driva in fordran/kan ge ut någon försäkringsersättning så återförvisar
Brottsoffermyndigheten målsäganden till kronofogdemyndigheten eller
försäkringsbolaget.

Ansökan till Brottsoffermyndigheten görs genom att man fyller i en
blankett som antingen kan beställas genom ett telefonsamtal direkt till
Brottsoffermyndigheten eller från hemsidan [
http://www.brottsoffermyndigheten.se ]www.brottsoffermyndigheten.se.
Blanketten skickas sedan till Brottsoffermyndigheten tillsammans med kopia
på domen och eventuellt andra handlingar som kan vara av intresse.
Brottsoffermyndigheten ska göra en självständig bedömning av skadeståndets
storlek. Det kan hända att Brottsoffermyndigheten anser att domstolen har
dömt ut ett för lågt skadestånd och då kan Brottsoffermyndigheten besluta
att ett högre skadestånd ska betalas ut. Det kan också bli så att
Brottsoffermyndigheten anser att domstolen har dömt ut för högt skadestånd
och då betalar Brottsoffermyndigheten ut ett lägre belopp.
Brottsoffermyndigheten betalar inte ut ränta på skadeståndet. Det är
därför viktigt att inte vänta för länge med att ge in ansökan dit. Detta
är särskilt beklagansvärt när en förälder döms för sexuella övergrepp som
begåtts när målsäganden var barn och först i vuxen ålder har kraft och ork
att anmäla föräldern. Domstolen kan i de fallen besluta att ränta ska
utbetalas från den tid då brottet begicks och om brottet ligger långt
tillbaka i tiden blir det väldigt höga belopp i form av ränta. Dessa
räntebelopp går således målsäganden miste om för det fall den
skadeståndskyldige ej själv kan betala.
Det är också viktigt att komma ihåg att Brottsoffermyndigheten inte
betalar ut skadeståndet om ansökan kommer in mer än två år efter det att
domen har vunnit laga kraft.
Slutligen är det viktigt att påpeka att Brottsoffermyndigheten
huvudsakligen betalar ut skadestånd för kränkning och sveda och värk. I
vissa fall kan ersättning för inkomstbortfall betalas ut och ibland även
ersättning för saker som förstörts i samband med den brottsliga gärningen.
För det fall Brottsoffersmyndigheten inte betalar ut hela det skadestånd
som domstolen dömt ut har målsäganden möjlighet att senare begära ut
mellanskillnaden från den skadeståndsskyldige för det fall han/hon senare
får bättre ekonomi och därmed får förutsättningar att betala skadeståndet.
Barbro Sjöqvist